Fröken Direktör - mitt i livet

Dubbelpass träning, en rejäl lunch, flera timmar på soffan med god bok och nu är det dags för middag.
Söndagarna har blivit så skönt softa när det inte är träning på kvällen längre! Jag gillar det här, jag gillar det skarpt.

Nu ska jag laga kyckling med ungsrostade rotfrukter, färska grönsaker och bearnaisesås.
Hungrig!

Idag är jag nog officiellt klassad som väldigt nära att bli frisk. Jag orkade med att båda handla på mellandagsrea (även de flesta av inköpen var till ordinarie pris), äta lunch och fika på stan med sällskap av Fröken Fotograf utan att varken dö i hostattacker eller vrålsnuva. Lite småsnörvel men inte mer. *ser ytterst hoppfull ut*

Min träningsväska är packad för imorgon ska jag till Fyrishov för att upprätthålla någon form av konditionsträning. När förkylningen har kommit så långt som min har nu så kan det vara lite träning som är sista kicken för att slänga ut viruseländet. Eller så blir jag sämre igen. Jag har ledsnat på att inte göra något och gör något. Jag ska inviga nya träningskläder och ett par superlätta skor. Och så ska jag bubbelbada lite!

På min skärbräda ligger nygräddade maränger och knäpper. Citronmaränger i hjärtform bildar botten till nyårsaftonens dessert, på dem ska det vila hemmagjord skogsbärsparfait och på toppen ett litet maränghjärta.Och kommer jag bara ihåg det så måste jag ta bild på min nyårsstass! Jag blev alldeles fnissig när min nyinköpta reaklänning provades med nya gladstrumporna. Den är så knäppt att man inte kan bli annat än lycklig.
 
Allt är förberett för nyår och det känns bra. Nu väntar ett nytt år runt hörnet och jag vet redan en hel hög med galet roliga saker som ska hända; Skräddarebo ska bli en till, bröllop i Gävle, bröllop i Vaksala, bröllop i Grekland, Internationell Naginata Fedreation har läger i Prag, tränarläger i Belgien, SM i naginata i Stockholm, förhoppningsvis shodan naginata innan året är slut, flera väldigt roliga jobb och det är bara saker som jag vet om nu! Tänk då bara på allt som jag inte ens vet om än.

Jag tror att 2009 blir minst lika bra, till och med bättre än 2008!
Nu. Fixa överlevnadsförpackning för mazaränger så de inte dör på vägen till Skräddarbo.

I fredags eftermiddag kom Söstra rullande och efter avlämnade av altardukar på två av stadens kyrkor och storhandling inför helgen så for vi till Skräddarbo. Pappa P och Lilla V väntade på oss och med en rejäl kickstart började julledigheten. Fredag kväll, hela lördagen, hela söndagen och måndag morgon tofflade jag runt hos Lilla Familjen som om några månader blir en till. Vi bakade massor av goda kakor och muffins, tittade på film (Wall-E!), fikade, åt mat, pratade och slöade.

Idag har jag fixat de sista julklapparna, ätit lunch med Fröken Fotograf, varit julklappskonsult åt och fikat med Herr Nyhetschef samt landat hemma!

Nu är det lugnt tempo som gäller fram till 7:e januari. Även om jag ska göra saker så är all form av stress totalt förbjuden och det som ska hända är för att det är något jag vill och inte måste. Jag ser till och med fram emot att fara till Stockholm lördag eller måndag efter jul, även om det är jobb som är anledningen, så finns det inget som hindrar lite mellandagsrea och fika på favoritstället.
Imorgon blir det Fyrishov, julklappspaketering och hemmapyntning. För jag är leeeeeedig!

Jag medger att det gjorde ont när klockan ringde 0800 för att jag skulle hinna frukostera i lugn och ro innan jag begav mig mot Budohuset för söndagsträning med engi. Men det var det värt! Att få träna i danssalens härliga ljus med fyra nagiantadoka, varav en är alldeles jätteny och en alldeles jättenyligen hitflyttade från Japan. Skön och rolig träning med sköna roliga människor. En schysst lunch med Tigersyster, om än något stressad eftersom jag var på väg mot Stadsskogens dag. Någon annan gång får vi ha en lugn och låååång lunch, gärna följd av fika. Det är liksom sånt som gör dagen lite extra mysig när man släpat sig upp tidigr för att träna.

Men den här gången rullade jag raskt mot Stadsskogens Dag. Och vilken härlig dag! Massor med folk i precis alla åldrar. Massor med föreningar och aktiviteter och så plötsligt tre galna kvinns som gastar i skogen. Kulning vid kolmilan. Vi pratade, vi lockade, vi improviserade. Nästan tio minuter orkade vi med sen avslutade vi med en gemensam rygg-rygg kulning som gjorde att hela jag vibrerade.
Jag önskar att jag haft mer tid att vandra runt bland föreningar och andra, hunnit se mer av stadsskogen, men plötsligt var klockan tre och jag var alldeles gäspigt trött. Så jag rullade hem igen.

Nu har jag ätit en orgasmiskt god fläskfilégryta med trattkantareller, champinjoner, lök, matlagningsgrädde, kryddade med dijonsenap, svartpeppar och buljong. Jag kokade inte ens potatis till utan mumsade i mig min hembakade ciabatta som tillbehör.

Det fascinerar mig vad rätt sorts aktivitet gör med själ och hjärta. Att vara ute i skogen en sån här dag efter att ha fått träna det jag älskar allra mest. Att känna kraften av kulningen som är så frigörande att det nästan är lite magiskt. Det var länge sedan jag kulade men nu har jag gjort det två dagar i rad och jag mår så bra av det, att bara släppa loss och låta. Strunta i rätt ord, rätt ton, bara låta urkraften forsa från jorden genom magen och med kraft kunna nå kilometer långt. Magiskt. Vi kommer defnitivt försöka gör liknande saker igen och det verkar som att vi mer eller mindre är inbjudna till nästa år. Då kanske vi hamnar i Trollskogen…

Jag är mätt. Jag är trött, men på ett ytterst välmående sätt. Jag är så nöjd med dagen, ja hela helgen.
Imorgon är det tillbaka på arbetet och tillbaka i dojon. Vår lilla japanska ska för första gången på nästan tio år dra på sig en bogu och plötsligt ska jag utveckla någon som på pappret kan mer än jag. Jag ser _verkligen_ fram emot utmaningen!

När jag tittat färdigt på Timeteam ska jag ta ett bad, men första fika till TV. Jag får mazarin och espresso! *fånigt nöjd och glad*

Det är bara att konstatera att jag faktiskt gör en massa bra saker.
Jag har sytt, fakturerat och paketerat långbänks-tillverkning. Jag har påbörjat kräkjobbet med 3 x tvåfärgad diakonstola (12 applikationer och lååååånga sömmar). Jag har fixat veckans bokföring och gjort det till fullo färdigt utan att lämna något ogjort. Jag har korresponderat.
Nu har jag fixat en löjligt enkel men förvånasvärt god middag. Jag har fyllt en diskho vilket ska tas omhand när jag är klar. Jag har röjt undan helgens exploderade packningar och jag har packat träningsväska.

Jag var bitvis så trött under dagen att jag nästan somnade mitt i diakon-duve-sömnaden… Helt seriöst. Jag höll på att nicka till…! Jag funderade på hur det skulle bli med träning ikväll men jag har nu konstaterat att det nog inte är någon fara, mat och lite soffa-vila har väckt livsandarna hyfsat till liv. Jag säger som det är till Senpai J, jag orkar nog inte mer än en timme effektivt.

Det finns en känsla i maggropen som jag lyssnar på. Som jag tror har väldigt rätt. Jag låter den vila ett tag till innan jag säger det högt men jag hör dig, min vän. Det kan vara så att det är just det jag behöver för ytterligare släppa och verkligen gå fullt ut vidare. Vi får se. var sak har sin tid. Helt enkelt.

Veckan kommer gå fort. Den var obokad fram till igår. Nu har jag tre, eventuellt fyra, bollar som väntar på att landa. Den första bollen har företräde, resten får rätta sig efter den. Jag tror det blir bra, jag vet ju vad _jag_ vill och vad som är viktigt för _mig_.

Sen har jag så smått börjat förlika mig med tanken på att det faktiskt inte blir något Hasseludden. Det är mycket räkningar som har ramlat in och betalningar för dem kommer inte än på någon månad eller två. Lön för två direktörer är viktigare än lyxig retreat.  Det finns billigare saker att göra. Det gör faktiskt inte så värst mycket! Det kommer att bli alldeles utmärkt bra hur det än blir för det blir precis så bra som jag låter det bli. Så det så. Det blir en tur till Fyrishov och lite slappa-slappa där och sen en god natt i min egna säng. Det är faktiskt inte ille det heller!

Nu väntar disk, projektbidragsansökan och sen träning.
Jag hade kunnat ha en mycket sämre måndag än den jag har nu.

Så var det söndag igen. Jösses….
Idag ska jag umgås med Tara, Myrra och Kaja och avsluta dagen med träning. Fullbokat men stillsamt.

Jag har funderat på en massa saker utan att aktivt fundera så mycket. Jag har tittat framåt de kommande veckorna och jag vet att tiden kommer gå hysteristk fort fram till Midsommar. Mycket jobb och en del privata saker som ska avhandlas. Den kommande veckan är obokad så när som på lite träning här och var. Och en massa jobb förstås. Det är nu utmaningen kommer att inte ta mer än en vecka i taget. Även om arbetet är planerat fram till 8 juni så är det inte hela biten jag ska tugga i mig på en gång. En vecka i taget.

Jag har försökt se om det finns någon uppenbar risk att det blir för mycket men eftersom jag redan varit tydlig med att jag inte vill boka upp, inte vill vara borta en massa så tror jag inte det. Jag tror att helgerna kommer tillåta ledighet och lugn och ro. Jag har redan graderat och måste inte träna mer än jag själv vill. Jag tror det kommer gå alldeles utmärkt. Jag tror bestämt att jag har lite koll.

Nu. Frukost, duscha, packa väskan, ringa Tara, planera lite dag och ha söndag.

Jag är askalas jättetrött och har just identifierat pollen-luftrör eller nåt. De piper i vilket fall.
Ikväll ska jag stå i danssalen och vara funktionär åt galna kendoker. Dock är jag liiiite lessen på ögat eftersom jag troligen inte kommer ha någon av mina favvis-kram-kendoka där… Jag som vill kraaamaaaaas!

Jag tittar framåt och konstaterar att nu blir det hårdkörning med jobbet. Eftersom kendon slutar med sina fredagsträningar så kommer nog inte jag heller träna fredagar. Ensamträning i alla ära, sällskap är faktiskt något som är en stor del av fredagsträningen. Så jag får försöka träna varje söndag och måndag men om jag orkar med onsdagarna också är nog tveksamt. Det är å andra sidan bara fyra onsdagar kvar på terminen…
Men mycket jobb blir det. Mycket. Jobb.
Från och med måndag ökar jag ut arbetsdagen med en timme utom fredagar när det blir vanlig tid. Den sista timmen kommer om inget annat att ägnas åt korrespondens och fakturering för nu gäller det att trycka ut så mycket som möjligt fram till prästvigningarna 8/6…!

Så fäll ner visiret, nu kör vi!

Det har varit några rätt förunderliga dagar. Jag har kännt och tänkt lite kring Blåmärket och det har både varit bra och jobbigt. Och jobbigt är bra det med, man ska inte undvika saker bara för att de är jobbiga. Att vara arg är sunt. Att bestämma sig för vad som aldrig mer får hända. Samtidigt som jag vrider och vänder, försöker på något sätt få hjärnan att greppa hur det kunde gå så fel.

Jag har haft en liten mailkonversation som gjort mig varm och glad. Att hitta tankar och känslor som speglas på ett väldigt konkret sätt och vinklas utifrån den andres perspektiv i all enkelhet. Från ett Ömtåligt Hjärta till ett annat.

Jobbtelefonen ringer och ringer. Nya jobb rullar in och förfrågningarna duggar tätt. Orderboken fortsätter fyllas på och om jag inte är helt ute och cyklar är det i stort sett fullt fram till midsommar…! Bokföringen är avklarad och lämnad till revisorn för deklaration. Jag har fixat bankärenden så att kontrollen över ekonomin ska kunna flyta än bättre. Den veckobaserade bokföringen är fullständigt under kontroll.

Hemma är läget under kontroll. Jag har bara glömt att tvätta vilket egentligen var kvällens hemmaprojekt…! o.O Bankärenden för mig privat väntar att tas tag i imorgon.

På naginataområdet har vi kvällens humor. Jag glömde att det var onsdag och därför träning. Jag _glömde_ vilken dag det är. Jösses… Men det var säkert väldigt bra för mig att sitta hemma, planera kommande dagar, jobb-brodera lite och landa lite allt möjligt smått och gott. Jag har också gjort ett utkast till stipendieansökan som förhoppningsvis kommer leda till pengar som går till ny utrustning, vår börjar bli gammal. Ett missförstånd har gjort att jag har sumpat kurspengar, det där med redovisningstid visade sig vara lite mer än “bara” lämna in… Läropengar, inte göra på samma sätt nästa gång. Helt enkelt. Så det som inte blev träningstid blev ordförande tid.
Där har vi ett område jag måste klura ut en bra plan för. Hur mycket av min tid får gå till naginata totalt; träning och ordförande sammantaget.

Sedan igår har jag också funderat på vad jag vill göra med helgen 6-8 juni. Vill jag göra något? Ja, det vill jag. Och jag tror jag landat i vad som skulle passa mig allra bäst, det bästa av två världar. Om bara företagets ekonomi tillåter så kommer jag ägna fredag och lördag åt att vara ledig. Soffpotatis, solsniffare, bokslukare, filmnjutare, social katt, what ever I feel like. Söndag morgon åker jag till Hasseludden Yasuragi för total fokus på återhämtning, rogivande, stillhetsskapande med övernattning och allt. Måndag vid lunch åker jag tillbaka hem och landar försiktigt i min lilla soffa. Jag hoppas _verkligen_ att ekonomin tillåter…! Gör den inte det så får det bli Fyrishov Relaxbad och massage.

Det blir hårdkörning med jobb fram till midsommar. Det är inget som skrämmer, jag har klarat det förut och kommer göra det många gånger igen. Jag är min egen chef och måste både pusha mig själv och se till att ge mig själv semester.

Så nu när jag tittar både bakåt och framåt så kan jag inte göra annat än förundras. Förundras över vilket liv jag lever. Så mycket gåvor som skänks mig och så mycket elände som jag metodiskt, mer eller mindre långsamt, och framgångsrikt tar jag mig igenom. Alla människor jag möter och lär mig av, som utmanar mig och utvecklar mig. Möjligheterna jag har att ständigt utveckla och förfina det som är jag. Att vara både stark och svag.

Jag tar den LyckligaMammans ord till mig och påminner mig att den man som får vara tillsammans med mig borde vara STOLT och vilja skrika ut det över världen!

Surrealismen verkar förfölja mig den här helgen.
På det stora hela har helgen varit bra, bra på många sätt. Den har också varit väldigt fokuserad på att stötta och att hjälpa. Fokus för mig har legat utanför mig, utåtriktat utan att egentligen handla det minsta om mig. Det finns mycket känsla och mycket process. Som inte rör mig.
Å ena sidan finns enorma mängder inkännande och igenkännande både från förhållandet som tog slut för flera år sedan och från det som tog slut för snart fyra veckor sedan. Å andra sidan så känns det inte alls i mig. Det är inte mitt, det är inte mig det handlar om. Om jag blir insyltad är det för att jag väljer det och inget annat.

Mötet inför midsommarlajv var bra. Det är ingen tvekan om var drivkraft och energi finns i gruppen. Det finns heller ingen tvekan om var min drivkraft och energi finns. Jag tänker inte ta något som helst koordinerande eller drivande ansvar den här gången! Nu är det andras tur att tala om vad jag ska göra och när. Arbete och utförande är mitt att göra den här gången, någon annan får planera och arrangera.

Träningen gick bra ikväll. Det var ju jag som var Senpai!
Det blev detaljgrottning för de stackars tre tappra som dök upp. Men tiden gick fort och jag imponerades över hur fort de fick ut feedback i kroppen och hur snart de lärde sig att känna skillnaden mellan fokus och ofokus, hela vägen ut i kroppen! Jag tror bestämt jag gjorde skillnad.

Åsså finns han där. Blåmärket.
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om allt och inget så jag låter det vara så. Precis som namnet säger så är det ett blåmärke. Jag glömmer bort honom och så plötsligt så påminns jag med en brutalitet som känns orättvis. Plötsligt hugger det till så jag bara vill vika mig dubbel och sluta andas för lindra smärtan. Och ibland snuddar jag vid det och det ömmar till och går sedan snabbt över. Det är konstigt. Vemodigt. Sorgset. Konstigt.

Livet rullar på och jag tycker det är bra. Jag tycker om mitt liv och jag har aldrig slutat göra det. Jag ser vad jag gör rätt och vad jag behöver vara vaksam på. Jag är öppen och mottaglig och jag är helt och fullt fokuserad på att fortsätta lära mig om mig. Jag är trygg. Jag mår på det stora hela bra.

Nu väntar en vecka med fokus på arbete och ordförande i naginataklubben. Byråkrati och praktikalitet på olika ställen. Saker som ska skrapas undan och sluta ligga på väntelistan. Fredag är det fokus på happô-buri till dess att funktionärsträning med kendoklubben drar igång. På lördag ska jag och Fröken Fotograf umgås, var och hur bestämmer vi på fredag. Söndag ska jag ägna åt Tara, Myrra och Kaja.

Det blir en bra vecka.
Jag har ett bra liv.
Jag mår rätt bra.

Ibland ska man bara låta saker vara precis exakt det de är!

För den som vill läsa mer om SM och gradering och annat så finns det massor med detaljer här.
Vi kan sammanfatta det med att det gick väldigt, väldigt bra.

Ikväll var jag i dojon och tränade faktiskt. Det var rätt korkat om man tänker efter. Men klubbtavlan blev uppdater så nu sitter alla foton på rätt plats. och jag fick prata av mig lite med kendoka. Och dömma kendo-shiai! Det var precis lika svårt som att dömma nagianta-shiai…

Men det som verkligen var klurigt var Blåmärket. Det var så jättekonstigt att hänga och snacka skit. Som om ingenting hade hänt. Som om månaderna vi hade plötsligt bara var borta, ofanns, liksom. Det kändes så väldigt tomt att inte reagera på honom. jag vet inte om jag tycker det är bra eller dåligt och jag vet inte om jag ska ägna så mycket tid åt det för tillfället, men det kändes tomt. Alldeles ödsligt i hjärteroten. Konstigt. Helt enkelt.

Nu ska jag inte ägna för mycket tid åt det utan faktiskt försöka sova istället. Imorgon är en vanlig arbetsdag och imorgon kväll ska jag bara vara hemma och iordningställa hemmet efter att lägerpackningen exploderade så resväskan fick vända hemåt igen. Det blev inte så värst många timmar inatt.

Så nu är SM över. Nu börjar resten av livet igen!