Fröken Direktör - mitt i livet

Igår gick jag glatt till dojon för mitt sista shiai-pass. Jag trodde vi skulle ha lite soft träning med bara fyra dagar kvar till läger men istället blev det tokös med shiai. Och det gick brutalt skitdåligt. Jag var tvungen att kliva av eftersom jag inte klarade av att koncentrera mig. Det gick bara inte. Hur jag än försökte så slutade det bara med att jag mådde sämre och sämre och tillslut började jag grina. Fulgrina. Under pågående träning.
Erfarenheten av panikångest gav mig en viskning om gamla tider med panik i hallen. Det går helt enkelt inte och då är det bara att sluta.

Jag skrev en kort notis om det på Fäjsbukk och fick en kommentar om att “Genrepet ska ju gå åt skogen!”.
Jag har aldrig sysslat med teater och har därför aldrig haft något genrep i den bemärkelsen. Jag har under tidigare kampsportkarriär haft provgraderingar som gått med varierad framgång men då har det varit en månad till gradering vilket gett mig chansen att öva in teknikerna än bättre. Nu är det två dagar till vi åker. Det är nu saker ska cementeras fast och sätta sig.

Igår var jag så trött att jag nästan inte orkade ta mig ur soffan när jag pratat färdigt med Fröken Fotograf. Idag är jag mest bara less. Uppgiven.

Graderingen kommer nog gå bra om jag bara har hjärna att klara av det. Resten blir som det blir.
För min egen skull hade jag behövt få en rejäl pick-me-up av min älskade naginataträning, nu fick jag inte det.

En ny dag. Det ordnar sig.
På torsdag åker vi, fredag sätter intensivträningen igång.

Så det blir nog bra det med.

Det är så där konstigt i magen som det var i måndags. Har svårt att sitta stilla, svårt att koncentrera mig och tankarna är alldeles för enkelspåriga. Jag vet inte om Blåmärket ska träna eller inte…
När jag kommit hem ska jag brassa på med lite fartig musik och än en gång göra allt jag kan för att vända den riskerade nedåtgående spiralen till en uppåtgående som leder till riktigt bra träning. Och jag ska gör allt jag kan för att inte hänga upp mig på att många är upptagna imorgon och att det mycket väl fortfarande kan finnas möjlighet till sällskap om det behövs. Det är bara att leta vidare i lite vidare cirklar så kommer jag snart ha någon att ringa om jag skulle behöva.

Ikväll ska jag fokusera på shiai. Det blir så mycket egenträning som jag kan och får plats med när det nu är två par som SM-tränar inför engi. Kl 21 blir det isshu-jiai med sankyu kendo A. Det blir nog bra. Jag har som mål att testa tricks. Jag har ingen aning om det går att göra på liknande sätt mot kendo som gäller mot naginata men det blir intressant.

Nu hoppas jag att kunden kommer snart så jag kan få gå hem och njuta en kort stunds sol på balkongen. Och kanske vila, dvs ligga på sängen och bara stirra i taket en stund. Kanske.

Oj! Nu kommer kunden!

Jag har haft en dag som började rätt krasst, tog sig vid lunch och avslutades på topp!
Någon gång under eftermiddagen, med hjälp av arbete och att plötsligt lyssna på låttexter och höra egna sanningar i dom så landade nya insikter. Tankegångar som hjälper att hantera ytterligare, hjälper att ta ytterligare steg. Det lite nervösa stressadrenalinet vändes till min fördel och jag valde att tagga igång inför träningen istället för att bli nojjig.
När jag kom hem så fanns en plan och en tanke om hur jag ville att min närmaste kväll skulle bli. Jag fick en löjligt god, enkel och alldeles ny kycklinggryta som inte ens behövde något tillbehör till middag. Jag hade ett underbart samtal med Söstra som ytterligare bekräftade för mig att mina ord och tankar verkligen lät bra. Jag packade väskan och gick till dojon.

Jag visste att han skulle finnas där.
Det hade jag tagit reda på för min egen skull.

Och han var där. Och det kändes… Annorlunda. Först nervöst. Sen. jag vet inte… Tomt. Det pirrade inte. Det var vemodigt. Det var. Annorlunda. När han sen, i mina ögon, smet ut så kände jag bara att nehej! Inte så. Vi har kommunicerat öppet och ärligt hela vägen då ska vi ta mig fan inte sluta nu! Så jag jagade helt enkelt efter och så hade vi ett ytterst kort men otroooooooligt skönt (för mig iallafall) samtal. Allt det jag kände och tänkte under dagen föll på plats för nu. Fullständigt befriande! Jag mötte honom, jag pratade med honom och ingen dog. Jag föll inte ens ihop i små bitar, vilket var min stora rädsla. Jag fixade det!!

Jag har fullständig stenkoll på att jag mår bra, just nu. Jag räknar inte alls med att nu är det över, så sjutton heller. Jag kommer må skit men nu mår jag bra och jag tänker njuta av den här stunden och gosa in mig ordentligt i den!

Javisst ja. Jag och Senpai K hade en galet bra träning! Vi råkkade och tränade precis så länge att vi låg på topp och slutade där. En timmes intensiv träning och sen hade vi ett riktigt bra snack om livet men framför allt om klubben. Tillsammans kommer vi kunna hitta en bra balans när SM är avklarat. Då är det dags för arbetsfördelning och strategisnack. Efter träningen skjutsade Senpai hem mig och jag sitter nu i min svarta hakama och min svarta rustningsgi och känner mig både snygg och nytränad. En snabb dusch och sen i säng.
Jag har även ordnat min nödutgång vad det gäller gradering och fått OK från Senpai. Jag tror jag börjar närma mig oslagbar igen. *suckar lättat*

Som sagt, det började kasst men slutade toppen! Imorgon kommer bli en riktigt bra dag. Trots allt.
Nu ska jag sova riktigt, riktigt gott.

Och ja, jag tog på mig riktigt sexiga halvgenomskinliga spetsunderkläder som jag faktiskt tränade i. Vad gör man inte för att boosta sitt eget ego! *fnissar*