Fröken Direktör - mitt i livet

Sammanfattning av dagen: trötta fötter, trött hjärna och Posten har blivit av med en företagskund.
När man har farit runt som en ekorre på speed mellan kl 09 - 13.30 och sen ska avsluta dagen med att skicka ett 165 cm långt paket som endast kan lämnas in vid Företagscenter på centralstationen, då vill man inte mötas av följande kommentar: “Det där är för långt. Vi tar inte emot så långa paket.”
Då undrar jag vad som har pågått under snart fyra år som jag skickat gissningsvis 30 st liknande eller längre paket. Med Posten. Ja, det finns en maxgräns som mitt lokala ombud uppenbarligen har skitit fullständigt i. Synd att serviceinställningen inte existerade när jag hade lovat kunden leverans imorgon.
Vi sammanfattar det med att kunden inte kommer få sitt paket och Posten ska inte behöva bry sig om våra paket i framtiden. Jag tror bestämt att det finns andra som är intresserade av dom.

Förutom den synnerligen bisarra avslutningen så har dagen varit bra men utmattande. Efter en lång dusch och rejält med fot-omhändertagande och 30 min som en död get på soffan så är livet inte fullt så skevt som innan.
Jag har nu konstaterat, efter lite eftertanke, att föregående tre år har jag alltid varit på gränsen till utmattning några veckor innan semester. Jag har nu också lyckats komma ihåg att jag fort hämtar mig när jag väl får min lediga tid. Jag har även tagit det enkla beslutet att vila mig i form och bara träna när jag känner för det, det får bli som det blir med shodan naginata i Prag. Oavsett så åker jag till Prag, om så bara för att hänga på läktare och filma andra träna. Det är det där lilla irriterande ordet “måste” som förstör mig. Tänk att små ord kan ha sådan löjlig inverkan på livet! Jag släpper tanken på att jag måste göra allt jag kan för att vara så bra som möjligt och säger istället att klarar jag shodan så är jag glad och nöjd. När jag bollade tanken på att inte åka så blev jag ledsen, vilket gjorde mig glad för jag såg att det inte fanns en botten i känsla av misslyckande utan att vilja. Jag _vill_ faktiskt åka! Jag har bara inga som helst lust att träna just nu. Skitenkelt.

Och nu, just precis i detta ögonblick, glöder mitt vardagsrum. En fantastisk solnedgång som fyller hela mitt lilla vardagsrum i varmt glödande eldigt ljus!
Nu. Nu blev dagen bra.
Så nu avslutar jag och njuter av några få minuter av en vacker sommarkväll.

Livet är märkligt när en endaste liten dag kan innehålla så mycket som den här dagen har gjort. Glädje, panik, nervositet, frustration, uppgivenhet, utmattning, tomhet och kärlek.
Mer kring tävlandet i naginata kan man läsa om här: Vägen Till VM

Den här dagen har gett mig många nya insikter och erfarenheter. Jag försöker att inte känna mig som en svikare gentemot klubben och mig själv. Jag är fullständigt medveten om att jag kräver mycket av mig själv men det är just genom att försöka pusha mig på gränsen som jag utvecklas så mycket som jag gör.
Jag har saker jag är otroligt stolt över och som ska utvecklas ytterligare.

Det finns en sak jag inte sagt till någon men som jag säger nu.
Jag hade inte roligt under shiai. Jag försökte bara överleva och maxa prestationen. Men jag hade faktiskt inte särskilt roligt. DET hade jag däremot under engi!

Nu är det alltså svart på vitt och bekräftat i två medaljer från två olika SM: för att det ska gå bra måste jag ha kul! Så enkelt är det.

Den här veckan har nästan gått patetiskt fort, vilket i och för sig har att göra med att det har varit ganska mycket som hänt. Onsdag träning, torsdag heldag i Stockholm och hemkomst vid halv åtta på kvällen, fredag middag med min Lilla Storasyster och hennes två tonåriga snorungar, snorungar kvar på övernattning och nattlig filmtittning, lördag frukostfilm med snorungar och sen ner på stan för lunch följt av övningskörning med Fröken Fotograf där målet var Söstra med familj, middag och födelsedagsfirande med Söstra och hennes söta make följt av övningkörning hem igen. Imorgon väntar naginata, städning, tvätt och vila. Nästa vecka är praktikantens sista vecka och snart är vi inne i mitten av mars…

Wow.

Det är lite tufft att försöka hänga med i svängarna, men nästa helg är det bara naginataträning och årsmöte inbokat. Och så ska det förbli.

Nu ska jag glo lite melodifestival andra chansen och sen sova tidigt.
Imorgon ska jag fokusera på naginata.

Äntligen är jag frisk nog att träna! *jubel* Imorgon är det tillbaka i naginataträsket igen.
Här hemma står det möbler på konstiga ställen för jag håller på och slåss med ComHemModemTelefonElände. Det verkar som att det fungerar nu. När ComHem telefon ingår i hyran är det faktiskt korkat att betala en massa pengar till Telia. Faktiskt… Det får vara värt lite knök och bök.
Två stora kassar med pryttel som ska få vandra vidare till nya ägare står i hallen och väntar på vidare transport. Först tänkte jag skänka till Återbruket men det lutar att att mina kära lilla storasyster ska få sälja i samband med loppis istället, alltså får de vandra upp på vinden i väntan på försäljning.

Jag är tillbaka på jobbet med full fart och det är jätteskönt. Vår lilla praktikant har bara nästa vecka kvar, sen drar hon vidare på nya äventyr. Även om det har fungerat bra så är det faktiskt skönt att det inte är sex veckor till hon ska vara hos oss… Det är för trångt med tre stycken heltidsarbetande, så enkelt är det.

Helgen före påsk lutar det åt en lång weekend i Malmö, bara ändå så där! Kanske blir det med sällskap kanske blir det ensam, det spelar ingen roll, jag åker i vilket fall. Vadå långt till påsk? Det kommer gå löjligt fort så är vi plötsligt där. Men den tiden kommer ägnas åt en massa jobb och en hel del träning.

Nu; ringa lilla mamma, flytta möbler, sova.

Okej. Jag har inte gjort det som var tänkt att jag skulle göra ikväll utan en massa annat som jag egentligen inte har någon som helst lust att hålla på med.
Ibland ställer jag mig frågan vad jag egentligen tycker om naginata och jag vet vad jag tycker. Mycket. Mycket om träningen, mindre om allt annat.

Ideellt engagemang är något som jag haft med mig livet under väldigt många år och jag har som vuxen alltid sett mig som någon som gärna engagerar mig i föreningar av olika sorter och på olika sätt. Jag tror inte att jag håller på att sluta med det nu heller men mycket den energi som jag lagt på ideella engagemang tidigare börjar nu faktiskt krävas av företaget. Det är snarlika uppdrag, snarlika arbetsuppgifter och då känns ju valet inte så värst svårt att göra. Jag är varken uppgiven eller arg eller särskilt irriterad, mest bara ointresserad. Det känns som att det ger mindre och mindre och tar mer och mer. Inte för att jag lägger mer tid på det utan för att jag skulle vilja rikta tiden åt ett annat håll. Jag undrar hur det är att “bara” träna? Är det lika skönt och avslappnat som på gymmet? Måste jag ge bort större bitar av mig själv bara för att jag graderar shodan? Jag hoppas verkligen att det kommer lite nytt blod som kan skjuta till lite engagemang för jag börjar bli lite småsliten nu.
Det som känns väldigt tryggt är att jag inte för ett ögonblick tvivlar över glädjen i naginata, lyckan att utvecklas både tekniskt och fysiskt. Det är på andra plan som jag känner ett större och större ointresse. Jag bryr mig inte om uppvisningar och lägga ner själen i föreningsutveckling när det inte verkar finnas någon annan som är villig att självmant kliva fram om så bara för att hejja på. Det det har gett mig har det gett mig, nu känns det som att det finns annat som både ger men framför allt kräver mer av mig.

Jag kommer sitta som ordförande ett år till, om klubben vill ha mig kvar, men jag kommer inte arrangera läger och ta ansvar för fler uppvisningar. Det måste finnas andra som kan göra sånt, det kanske är på tiden att det är jag som inte kan vara med utan är upptagen, om så bara upptagen med att låta andra ta ansvar.

Imorgon är jag strängt upptagen med att fixa hemma, handla, göra glass, baka paj, fixa middag och vara allmänt soft och avslappand för imorgon får jag middagsbesök. Något jag har sett väldigt mycket fram emot men som liksom har försvunnit i föreningskaoset. Och nu slår det mig att jag glömt göra verksamhetsberättelsen. *suckar tungt* Skitsamma. De får den på söndag. Som sagt. Föreningskaos.
Nu ska jag släppa klubben, släppa UppCon09, släppa musikelände och uppvisning och ägna mig åt att se fram emot att få lite trevligt besök.

Nu. Sååååååfvaaaa!

Vilket jäkla maraton det är nu. Jag kan törs inte ens tänka på hur jag hade mått om jag inte fått mina dagar med total mental semester i Visby, för nu är det rätt motigt. Jag klarar liksom inte riktigt av att tänka.
Helgen var vansinnigt roligt och totalt knäckande, allt på en gång.
Jag betar av jobb och vill bara komma fram till ledigheten över jul och nyår! Herregud så jag längtar.

Jag kan enkelt konstatera att det är så här mina höstar kommer vara så länge jag väljer att driva mitt lilla företag. Sommarsemester måste innebära batteriladdning för från oktober till december är det tokfokus och långsiktig planering som gäller. Och jag tycker ju väldigt mycket om mitt jobb så jag har inga planer på att sluta i första taget.

Åter på fastlandet sedan söndag eftermiddag och allt är precis som det ska vara.
Jag har verkligen haft några fantastiskt härliga dagar i mitt alldeles egna mest förträffliga sällskap. För första gången någonsin har jag medvetet åkt ensam iväg på semester utan någon plan att hälsa på. Visby var både blåsigt, kallt och bitvis regnigt men vad spelar det för roll när man kan njuta av den vackra Hansestaden ändå och det var många kaféer och restauranger som hade öppet. Långfika blev det både här och där. Den bästa vara nog ändå på torsdagens kväll då det blev tidig middag följd av en rejäl mysfika på Skafferiet på Adlesgatan. 1700-tals hus med sneda golv, låga dörrvalv och nästan bara levande ljus. Jag hittade ett litet rangligt bord i ett rum längst in mot gården där jag satt alldeles ensam. Och bara njöt! God mat, mycket gott kaffe och en väldigt god bok. När klockan närmade sig 18 gick till lägenheten för de stängde nämligen 18…

Dagarna har gått fort utan att kännas stressade. Jag har upplevt staden och shoppat både julklappar och egna klappar. Den största förvåningen är nog att jag inte gjorde av med mer än 160 kr i Marimekko-affären…! Inte en endaste liten väska. Jag har följt mitt tempo och bara lyssnat på magen om vad som önskas härnäst. I lördags efter en sen lunch gick jag nästan två timmar längs havet och var rejält frusen och ganska havsblåst när jag väl kom till lägenheten. Jag hade tänkt gå på konsert men jag struntade i det. Efter en varm dusch, enkel middag och raggsockor på så halvsov jag resten av kvällen framför tv’n och var så nöjd.

När klockan ringde 5.45 söndag morgon var jag inte lika nöjd…

Jag lämnade jobbet och fick förmånen till nästan två timmars avslappnat samtal med en mycket intressant kvinna. Jag fick klia deras halvskygga spanska hittehund bakom örat och jag fick mycket beröm för arbetet. Extra roligt eftersom det var mitt från skiss till slutfört arbete, de kommer definitivt beställa mer.

Och när jag kom hem igår doftade min lägenhet hyacinter och hemma. Det var så skönt att få toffla runt hemma igen. På tredje våningen med nästan-utsikt över fyrverkerierna. Mitt lilla slott!

Nu sitter jag på jobbet och har väldigt svårt att komma loss idag. Det går trögare än trögt, men det är på gång. Imorgon ska Direktörn d.ä. på återbesök och bli friskförklarad. Åtminstone handen…! Hon har så tråkigt att jag hör frustrationen genom telefonen. Efter redovisningen av morgonens provlämning på vårdcentralen kan jag inte annat än beklaga att jag inte var där och såg det. Jag tror besämt att min lilla mamma tog ut en del frustration på “de där pensionärerna som har hela dagarna på sig men ÄNDÅ ska vara där och stjäla nummerlappar och tränga sig”. Jag kan inte annat än le. Och beklaga!

Det känns otroligt skönt att inte ha måndagsträning ikväll. Jag kommer jobba de timmar jag behöver sen finns det tid att ordna middag och fixa med förberedelser för vårt läger på lördag. Imorgon ska min moster med alla djuren firas och på onsdag kanske jag tränar om jag hinner. På fredag kommer Sensei och sen är det 100% naginata som gäller. Det är ju trots allt graderingar på söndag!

Nehejnej… Jag kan väl inte ignorera den där bursan som ligger och väntar på att bli broderad…
Kom igen Dirren! Bit ihop, ta tjuren vid hornen och tro på dig själv. Du vet att du fixar det där broderiet lätt fast inte Direktörn d.ä. är här som bollplank. Kör hårt så blir det klart imorgon. Hai!

*slutar prokrastinera och börjar arbeta*

Jag känner hur det darrar till inombords, men på ett bra sätt. Det lättar. Det känns som att det plötsligt går att ta riktigt djupa andetag igen, om än med visst motstånd.

Jag klarade det.

Än är inte julruschen avklarad men nu vet jag att vi ror det i hamn. Jag tror att vi kommer kunna leverera allt som är beställt, till och med det som inte är lovat leverans eller faktura före nyår…! Det kommer fortfarande krävas en ordentligt arbetsinsats och fokus på arbetet, det blir ingen soft räkmacka fram till julledigheten, men det kommer heller inte kräva arbete in på halva natten flera gånger i veckan. Vare sig Direktörn d.ä. kommer tillbaka onsdag nästa vecka eller inte så kommer jag klara det.
Jag behöver inte känna mig stressad för att jag inte arbetar på ateljén torsdag och fredag, det kommer inte kosta mer än det redan kostat. Orken är inte helt borta, om än naggad i kanten. De dagar som kommer nu ska fylla på och ladda batterierna så att jag är än mer rustad att ta mig an kommande veckor.
Jag prioriterade, planerade, genomförde och segrade. Även en delseger är en seger!

Jag är tacksam för den styrka jag trots allt besitter, den tilltro jag har till mig själv och min förmåga att få saker att lösa sig utan kris och panik. Att lösa saker i lugn och ro och inte vänta på att det är i sista sekunden. Att faktiskt lösa det mesta av det praktiska med ett läger nästan två månader i förväg eftersom jag vet att det är väldigt mycket arbete när vi väl är där, att nu bara kunna luta sig tillbaka och ha tre små saker som ska ordnas precis innan. Att långsiktigt ha tränat under hela hösten så att det finns trygghet i teknik och ro i själen istället för att i panik superträna sista två veckorna. Att kunna ta två arbetsdagar ledigt mitt i julruschen utan att vara stressad.

Jag tror bestämt att jag kan börja lita på mig själv som företagare. Nu finns den stomme som är ett måste och det som är dags med nu är finbygget så att vårt lilla företag blir sitt absolut mesta och bästa! Och det är något som kanske kommer kluras på med hjälp av papper och penna i Visby. Vem vet vad som kan komma av just den här resan?

I måndags kom Direktörn’ d.ä. tillbaka från semester och vi rullade igång hösten på allvar, tisdag hade vi en kanondag i stockholm med hämtning av jobb och inköp av tyg. Tisdag kväll lagade jag köttfärs till middag. Onsdagmorgon började jag kräkas. Häpp! Jag hade matförgiftat mig själv…! Starkt jobbat. Onsdag höll jag mig väldigt stilla men torsdag och fredag jobbade jag. Kanske inte helt genomtänkt men jag ville så gärna. I fredags var sista dagen med feber på eftermiddagarna, total utmatning och ingen ordentligt mat. Från och med igår lördag har jag kunnat äta ordentligt, är helt feberfri och mina knän är inte lägre gjorda av gelé. Jag lyckades faktiskt vara social på kvällen, hela två timmar hos Herr Nyhetschef och hans söta nyblivna sambo. Idag har jag diskat, sorterat tvätt, fixat med naginata-papper och hemmadonat. Häpp! Tillbaka på banan igen.
Visst ja! I måndags köpte jag cykel som jag kommer hämta nu på tisdag, de snälla cykelförsäljarna monterar ihop henne åt mig. Och imorgon hämtar jag do och tare på posten.

Som sagt… Upp och ner. Nu får det gärna hålla sig på en stadig kurva uppåt tack!

Det här är Rutan! Mina ny bästis från och med tisdag.