Fröken Direktör - mitt i livet

Idag har jag gått omkring i kort veckad jeanskjol. Jag. I kjol!!
Till det har jag haft (förutom strumpbyxor och världens mysigaste grå knähöga sockor) mina sprajtans nya högklackade svarta stövlar. Jag. I högklackade stövlar!!

Jag kände mig makalöst fin utan att känna mig utklädd. Jag hittade mig själv i de däringa moderiktiga sakerna som jag hade på mig. Jättekonstigt! Och jätteroligt!

Jag är visst en stor tjej nu. Jag törs bygga min egen stil och trivas med det. *svassar runt och vickar på kjolsklädda rumpan*

Det tar en stund att hitta rätt, hitta sig själv och hitta vad man trivs i när kroppen förändrats.
Nu har jag något nytt som jag ska våga mig på. Två nya plagg som jag ska våga bära och stå för. Känna mig hemma i. Här hemma i tryggheten så ser jag mig själv stråla framför spegeln, nu ska jag plocka med mig den känslan utanför trygga dörren.

Imorgon.
Då prövar vi modet!

En lång men produktiv dag på jobbet. Stolan är färdig och bokföring klar för ett tag framöver.
Hem. Attackmatlagning. Äta middag! Pang. Illamående. Huvudvärk. Vilat på soffan i nästan en timme utan verkan. Nu prövar vi med gamla hederliga duschtricket, varm dusch med hård stråle på nacken så hoppas vi att det får det hela att lossa. Det faktum att jag fryser men är blossande röd i ansiktet gör att jag hoppas än mer på duschen. Annars finns det risk för nåt elakt virus och det har jag inte tid med.

Jag hatar att vara så här mesigt ynklig utan någon uppenbar anledning! *släpar mig in i duschen*

Ingen av mina klubbkamrater dök upp ikväll. Jag var så otroligt sugen på naginata. Inte keiko med kendoker utan ren och skär naginata. Jag fick i alla fall massor med happô-buri i kroppen, tvingade mig att hugga massor med slagserier.
Sen hände det.

Det brände till som ett nålstick under vänster hålfot och det känns skrämmande välbekant. Så nu är tillbaka till mars och det är visst något som inte vill riktigt med min fot. Jag tror att det kommer lösa sig alldeles utmärkt, det känns inte alls lika allvarligt som sist. Jag kommer smörja lilla tassen med anti-inflammatoriskt och så kommer jag gå med hålfotsinlägg och rätt skor hela tiden. Jag som hade bestämt mig för att köra happô-buri imorgon bitti…

Sen hände något igen. Jag satt på golvet i dojon och var jätteledsen. Arg-ledsen och gråt-ledsen. Då insåg jag att det faktiskt inte gick att köra mer så jag packade ihop allt och det lät som att kendo var klar en trappa upp. Efter att först ha fått en rejäl shodan-kram så gick jag upp och fick både Smakfull och Yuriko-kramar! Tänk vad lite kramar kan göra för humöret. Att få känna sig lite ledsen i sällskap gör att det så fort vänder och känns bättre. Det värsta just nu är väl att jag skulle vilja tvångskramas lite mer. Jag får nöja mig med att krama kudden.

När sen bastun inte ville fungera så kändes det väldigt talande för min kväll i dojon. Ensam naginataträning, ingen keiko, ingen bastu. Det skulle kunna kallas för en totalt misslyckad kväll men eftersom det kryllade av bra människor som kramade på mig och skrattade med mig så vore det så fel mot dom att kalla det en misslyckade kväll.

De är så väldigt bra de däringa dojofolket. Ibland är det nästan så jag önskade att jag tränade kendo för då skulle jag få träffa dem än oftare, men det är ju fel att göra det på. För det är ju naginata som är min hjärtesak.

Så nu sitter jag i soffan och inser att jag borde dricka lite mer för att mota huvudvärk och strax ska jag sova. Imorgon ska jag till ateljén och få lite håvskaftskonsulting. Det blir nog jättebra.

And lactos it is

Så var det konstaterat och klart. En vecka utan laktos = magen mycket bättre. Två dagar med laktos = mage tillbaka i dålig-dålig. Enkel mattematik. Vad skönt att det verkar vara så enkelt! Nu är det bara att lära om.

Varför?

Varför blir jag alltid skadad när jag är som mest på väg framåt i naginata? Den här gången är det inte ens mitt eget fel. En felträff under fredagens shiai har gjort vänster armbåge jätteledsen. Fram till för en timme sedan trodde jag att ajg skulle kunna träna lätt engi idag. Nu ger jag upp den tanken. Efter att ha flätat håret har jag nu ont. Inte jätteont men fel sorts ont, tryck på nerv-ont. Det ilar ner i handen och underarmen, det är varmt och lite svullet på träffområdet.

Det är inte alls roligt att erkänna det men jag litar inte på M när det kommer till shiai. Jag litar inte på att han kan kontrollera sig så pass mycket som behövs för att köra mot mig som är låggraderad. Det blev inte bättre av det här…

Så nu är jag ledsen.

Det blir säkert bättre imorgon. 

Dags att ge sig in i primärvårdsträsket

Jag måste försöka ta reda på vilken husläkarmottagning jag tillhör och sen försöka få en tid bokad. Nej, det är inget allvarligt. Nej, jag har inte magsår (inte än i alla fall). Nej, jag är inte utbränd. Jag har helt enkelt ledsnat på att jag inte får ordning på problemen själv och insett att det är dags att be om hjälp. Så nu gör jag det.

Nej, jag tänker inte tala om vad det för fel på mig. De som står mig nära får veta det. Resten tycker jag faktiskt inte har med det att göra. 

En hel dag i dojon

Strax före tio var jag på plats i dojon för att hjälpa till med städning inför uppvisning och öppet hus. Vi tokstädade skulle man kunna säga… Lite uppvärmning och genrep sen väntades tiden in. Ungefär halv två kvart i två klev vi in i dojon, tre naginata-doka som körde järnet! Det blev rätt bra och jag är nöjd med tanke på att vi satte ihop programmet i fredags och det var första gången för både mig och Adam.

Eftersom vi är sjuka i huvudet både jag och Adam så bestämde vi att köra rustningsträning i väntan ordinarie träning. Ordinarie engiträning blev det jag som fick hålla i eftersom det rådde stor tränarbrist. Det var ett riktigt smart drag eftersom vi hade fem (5) nybörjare!!! Två gamla och tre helt nya. Och jag hoppas att jag gjorde ett hyfsat seriöst och kompetent intryck som senpai. Det verkar faktiskt som att alla tänker komma tillbaka så helt och hållet kan jag inte ha gjort bort mig. Det är väldigt roligt att instruera och jag skulle gärna vara hjälpinstruktör en termin eller två innan jag tog på mig instruktörsrollen. Nu finns inte riktigt det konceptet i vår klubb men blir vi än fler nybörjare så måste vi tänka om med träningsupplägget. Det är dags för mig att ta kontakt med studiefrämjandet och se om det finns möjlighet att utöka lokalvalen…

Jag trodde aldrig någonsin jag skulle säga det här men om fyra år vill jag vara en del av landslagstruppen. Om fyra år är jag uppe på minst 1:a dan och jag ska ha kompetens nog att vara med och slåss på VM. Självklart sporrar det att Kirsi haft framgångar (fyra på VM!!!), men hon har tränat i tio år i år. Hon har tränat lika länge som klubben funnits. Om fyra år har jag tränat i sex år… Mina instruktörer är några av de bästa i landat, ja faktiskt världen, vilket innebär att jag har alla möjligheter. Nu är det upp till mig, mina val och mina prioriteringar som är helt och hållet avgörande för hur långt jag går i naginata.

Naginata har landat i livet nu. Det är inte bara en hobby, ett intresse, det är en del av livet. Det är hemma att komma till dojon, jag känner mig trygg på platsen, med folket, med träningen, med klubben. Fler och fler pratar och bjuder in till samtal och social samvaro. Nu har jag även börjat prata med aikidoka och det är dags att börja gå på budohusmötena. Om allt rullar på som det är tänkt så är det ju trots allt jag som tar över ordförandeklubban vid nästa årsmöte. Det är ett långsamt, långsiktigt och genomtänkt planerande och arbete som ligger framför mig och jag gillar det verkligen. Jag stortrivs med att det inte finns någon hets i mina planer för framtiden.

Jag mår så otroligt bra med stora delar av livet just nu. Saker faller på plats och det känns så bra. Jag vet vad jag vill göra med min höst, jag känner mig trygg i min önskan och mina val.

Nu ska jag äta ett par till rostmackor med kaviar, sen ska jag sova riktigt gott för. Det har jag förtjänat!

Ett naprapatbesök senare

Efter besök nummer två på en vecka så har vi en plan, jag och min naprapat. Det är ingen stor kris och panik med min rygg men det är definitivt något att hålla koll på. Jag ska fortsätta köra på med naginata precis som vanligt, även om det egentligen inte är en bra idé att träna ikväll, och jag behöver komma igång med bålstabilitetsträning. Dvs dags att skaffa gym/träningskort. Jag måste ju vara rädd om mig eftersom jag och min kropp är väldigt viktiga för mitt lilla företag.

Det är lika fascinerande varje gång att gå till favvisnaprat Tomas på Citynaprapaten och bli knakad och brakad. Han är alltid lika go och rar och när jag ser den fokuserade blicken samtidigt som han för ett samtal så vet jag att bakom den skenbart milda fasaden så analyserar han järnet. Jag känner nästan lika genomgången som jag gör när jag varit hos en terapeut! Avklädd inpå bara kroppen, knölad med så man känner sig lite lagom mörbultad, mer välmåendeän när jag kom dit och oftast lite trött men på ett bra sätt.

Ohemult bra är han, aldrig att jag går till en annan naprapat igen om jag inte måste.