Fröken Direktör - mitt i livet

Stolt ända ut i svansspetsen

Jag är en Tigermamma! Jag sponsrar bevarandet av den sibiriska tigern med 30 kr i månaden och då blir man förärad titeln Tigermamma. Det tycker jag är passande.

Den här lilla tissemissen ska snart bo i min mobil som bevis för min nya titel 

Vill även du göra samma lika kan du sms’a TIGER till 72900 och skänker då 30 kr/mån via din mobilräkning. Sponsringen avslutas med att du sms’ar TIGER STOPP till 72900, du kan avsluta när som helst.

För mer information gå till Kolmårdens Hemsida 

Och du! Det är Tigerns år i år. 

Jag somnade strax före elva och vaknade fem i sju. Utsövd! Ingen som har skrikit, ingen som har krafsat på dörren. Ingen som har väckt mig vid fyra. Jag hade nästan glömt hur det kändes att vakna när man är färdigsoven och utvilad.

Pratade kort med Senpai K i morse och allt hade gått bra hos veterinären. Helios hade varit lugn som en filbunke och allt hade varit lugnt och stilla när han fått somna. Vi konstaterade båda två att nu känns det lättare för oss båda. Jag slipper monstret som han blev och Senpai K slipper känna bördan av att veta att han är hos någon och inte trivs. Och jag är övertygad om att Helios har det bättre där han är.

Nu är det dags att pyssla lite bokföring och om en dryg timme bär det av mot Stockholm och kundbesök.

Tillbaka tillverkligheten. 

Jag ska gå och sova nu. Det är alldeles lugnt och tyst. Jag kommer få sova hela natten utan att bli väckt av en skrikande, krafsande katt. Jag undrar om mina magproblem kommer lugna ner sig när jag får sova hela nätterna…? Jag hoppas.

Det var meningen att min fot skulle bli naprapatad på imorgon men min favoritnaprapat ligger med feber så det får bli en annan dag. Så imorgon är det jag som voltarengelar och tejpar mumiefot så jag kan gå i Stockholm nästan hela dagen.

Men först ska jag tassa till sängen i mina extremt fluffiga fårskinnstofflor.

I tystnad.

Och stillhet. 

Ängen med det vajande gräset, fåglar som flyger över sommarhimlen. Doften av sommar. I det höga gräset smyger han fram. Vinden får morrhåren att darra och den långa, långa svansen kröker sig i toppen av glädje. De stora gröna ögonen är vidöppna och letande. Plötsligt sjunker den leopardmönstrade kroppen ihop och försvinner i gräset. Ett ögonblick senare sträcker alla muskler ut och innan du vet ordet av är han högt uppe i ett träd. Med gälla skrik flyger fågelflocken iväg och än en gång får han nöja sig med att känna doften av en fågelflock i flykt. På trädgrenen sträcker han ut sig och låter vinden föra dofter och ljud till sig.

Sov gott, Helios. 

Nu har Helios åkt.

Nu ska jag gråta en ordentlig skvätt.

Sen ska jag sova. 

Tid är bokad hos veterinär idag kl 12. Jag måste bestämma mig för om jag ska följa med eller inte. Jag velar.

Jag är helt slut.

Jag önskar verkligen inte livet ur honom men i ärlighetens namn ska det bli vansinnigt skönt att slippa honom. Just nu står han på golvet vid mina fötter och skriker, skriker, skriker. Jag är så trött. Större delen av gårdagens kväll ägnades åt att jaga honom. Natten var som vanligt lugn fram till fyra, sen satte helvetet igång igen. Har inte sovit alls sedan dess. Gav honom frukost vid sju som vanligt och hoppades på att jag skulle få somna om en stund men det hände inte. Han hoppade upp i sängen och bet mig. Då blev jag riktigt, riktigt arg.

Morgonen har ägnats åt att göra allt jag kan för att sysselsätta honom så jag åtminstone får äta frukost ifred. Vi kan konstatera att jag misslyckades. Ena handen fick försöka leka med råtta samtidigt som jag stående fick i mig en halv macka. Sen var jag så gråtfärdig att jag slutade äta för tuggorna bara växte. Min empatinivå är ruskigt låg just nu.

Jag har inte fått sova en hel natt på snart tre veckor. Jag har fått en enda lugn kväll på den tiden. Min respekt för småbarnsföräldrar har växt enormt. Och min förståelse för deras behov att sova när barnen är borta likaså. 

Nu ska jag ta mig in i duschen, då blir han åtminstone tyst en liten stund. Hoppasjag.

Snälla Helios. Kan du inte bara vara tyst? Jag kan inte tänka längre, än mindre bry mig om dig. Jag vill inte att det ska sluta så här. Just nu vill jag inte ens följa med och ta adjö för jag vet inte vilken katt jag tar adjö av. Nu vill jag bara bli av mig dig innan jag gör något dumt. 

Nu har Helios familj varit här och sagt adjö.

På tisdag får Helios vandra vidare till den stora katthimlen där alla katter för göra som de vill, klättra i träd som de vill, springa utan sele, äta hur mycket mat de vill utan att bli tjocka och sjuka, sova var de vill. 

Det är så lätt att glömma att Helios är sjuk. Han bär på ett virus som när som helst kan bryta ut i mycket läskiga sjukdomar. All tid han fått dela med sin familj och med mig är bonus. Allt tid vi fått dela med honom är bonus. Hade han fått vistas i ensamhet på en gård på landet hade det varit den bästa lösningen, men nu kommer han inte kunna göra det och hos mig trivs han inte. För att inte riskera att han smittar någon annan katt som kan bli sjuk och dö är det bäst att Helios får de vida vidderna att springa på.

Både M och E grät när det var dags att gå. Senpai K tittade på mig och sa: Han känner inte oss längre. Han minns oss men han känner oss inte längre.

Men det gör inte det hela mindre smärtsamt för någon av oss.

Vackra, vackra Helios. Tänk om det hade fungerat bättre, då hade möjligheterna varit så mycket större. Tack för att jag fick dela livet med dig en stund. Tack för att du övertygat mig om att jag någon gång ska bli bengalmatte.

Du kommer få det så mycket bättre snart. 

Det blev en helt ensam dag idag. Nog för att kattkräket finns här men han tillhör inredningen. Ja, nästan som gardindekoration. *blänger på kräket*

Kanske skulle Han Den Goaste komma förbi om årsmöte med svärdsföreningen slutade tidigt. Kanske skulle Tara ha kommit förbi. Inget av det blev det.

Min eftermiddag blev mycket stillsam på soffan. Både fot, själ och hjärna behövde lite vila. Och som tur var höll Helios med mig! Vi sov i kors på soffan. Det finns inget ljuvligare än att vakna med handen kramad av katt-tassar och ett litet silkesmjukt huvud vilande mot sin mage. Ett Kattkräk som för en kort stund visade sitt rätta ansikte och blev en Tisse-Misse-Silkesmjuk. Vi snoozade till och med ett par gånger. Ni vet, vakna till-gäspa stort-byta några ord-vända sig om-hitta ny skön plats-gäspa igen-somna om.

Middagen blev ljuvlig även den. Min Lilla StoraSysters fantastiska fläskfilégryta med svamp, lök, matlagningsgrädde och dijonsenap i lämplig mängd. Fräs filé och lök, när det är nästan färdigt släng i svamp, häll över grädde i valfri mängd, saltåpeppar, buljongtärning, dijonsenap, låt koka ihop. Om du vill servera med kokt potatis så släng gärna i den färdiga potatisen i grytan innan du serverar. En stor skål med gryta och ett glas Kilkenny. Det finns bara en enda sak som hade gjort middagen helt perfekt och det hade varit sällskap. Det var en sådan kväll när maten hade kryddats ändå lite godare med ett trevligt samtal. Ett samtal som innehöll mer än: MAJU! NEJ! MJAU! Mjaaaaaau… Mjau. Mjau! Nej. Gå NER därifrån!

Min fot mår riktigt dåligt. Den värker på fel sätt. Trots allt så har jag läst två år på naprapatutbildningen så det där med rätt och fel sorts smärta har jag koll på… Jag hoppas verkligen att min FavoritNaprapat har tid omgående. Det är oroväckande när det är de små muskelinfästningarna i fötterna som börjar trilskas. Det kan ta sån tid att få ordning på…

Jag har tänkt en del ikväll. Men mest har jag vilat. Och jag har tagit alla chanser som getts mig att få njuta av Helios sällskap. Det har varit en förvånansvärt lugn kväll på Kattkrigsfronten och det har tacksamt tagits emot. Jag behövde få lite lugn och ro en stund. 

Jag tror faktiskt att jag hade behövt ett par kramar också. 

Så har beslut tagits.

Vi pratar inte om det. Egentligen. Men vi kan läsa varandras tankar och säga…

Vi var lite lugnare igår… Vi låg i fåtöljen och sov i nästan en timme igår kväll. Eller ja, vi såg ut att sova iallafall. Och vi busade väldigt mycket med båda boll och råtta. Och sen vilade vi lite på det. Sen klättrade vi så klart i gardinerna också, men inte lika mycket som brukligt. Och vi lät den där jobbiga tanten sova till kl 04.05, men sen försökta vi bara gräva oss in i hennes sovrum två gånger. Men jag hörde nog att hon hade svårt att somna om så lite seger var det allt. 

Men vi pratar inte om det. Egentligen.