Fröken Direktör - mitt i livet

Jag sitter i min lilla soffa i älskade hemmaslottet och avslutar och uppstartar. Lån ska sättas om, räkningar kollas igenom och mail skickas. Ikväll kl 18.27 rullar tågot mot Insjön i Dalarna för fem dagars intensiv broderikurs på Hemslöjdens kursgård Sätergläntan. Jösses vad det här har varit efterlängtat! Jag har i flera år letat efter rätt sorts kurs för mig att gå på just det stället. Nu så är det dags.

Midsommar rullade förbi ett perfekt tempo med väldigt bra sällskap. Fröken Fotograf och jag lastade lilla Tanten full med midsommarmiddag och rullade mot Ljumkil. Midsommarlunch hos Söstra med familj och sedan promenad till lokala festplatsen för tradionellt midsommarfirande i småregnet. Dans runt stången, chokladhjul, fiskdamm, lotteristånd, fikatält och massor med barn och hundar. Som det ska vara.
Middagen var, föga förvånande, löjligt god. När Fröken Fotograf sätter kockgenerna i arbete så blir det bra, det är bara en fråga om HUR bra! Vi tog det mest bara lugnt och umgicks, vi hade det helt enkelt väldigt bra.
När klockan var tio var jag hemma igen och somnade sedan djupt och gott.
Midsommardagen ägnades åt att förbereda avfärd, hämta och lämna saker på ateljén, övningsköra och äta en väldigt god lunch med Fröken Fotograf.

Nu ska jag försöka få kontakt med Herr Nyhetschef ifall det där erbjudandet om fika går att kombinera med min avfärdsmiddag.

Sommarsäsongen har definitivt börjat nu och jag vet att det kommer bli lite lugnare innan det väl är dags för semester. Äntligen har backen passerats och det är medförslut. Nu är det bara att njuta av sommaren innan den har sprungit förbi!

Så jag börjar med fem dagar i Dalarna i bästa högsommartid.

Sammanfattning av dagen: trötta fötter, trött hjärna och Posten har blivit av med en företagskund.
När man har farit runt som en ekorre på speed mellan kl 09 - 13.30 och sen ska avsluta dagen med att skicka ett 165 cm långt paket som endast kan lämnas in vid Företagscenter på centralstationen, då vill man inte mötas av följande kommentar: “Det där är för långt. Vi tar inte emot så långa paket.”
Då undrar jag vad som har pågått under snart fyra år som jag skickat gissningsvis 30 st liknande eller längre paket. Med Posten. Ja, det finns en maxgräns som mitt lokala ombud uppenbarligen har skitit fullständigt i. Synd att serviceinställningen inte existerade när jag hade lovat kunden leverans imorgon.
Vi sammanfattar det med att kunden inte kommer få sitt paket och Posten ska inte behöva bry sig om våra paket i framtiden. Jag tror bestämt att det finns andra som är intresserade av dom.

Förutom den synnerligen bisarra avslutningen så har dagen varit bra men utmattande. Efter en lång dusch och rejält med fot-omhändertagande och 30 min som en död get på soffan så är livet inte fullt så skevt som innan.
Jag har nu konstaterat, efter lite eftertanke, att föregående tre år har jag alltid varit på gränsen till utmattning några veckor innan semester. Jag har nu också lyckats komma ihåg att jag fort hämtar mig när jag väl får min lediga tid. Jag har även tagit det enkla beslutet att vila mig i form och bara träna när jag känner för det, det får bli som det blir med shodan naginata i Prag. Oavsett så åker jag till Prag, om så bara för att hänga på läktare och filma andra träna. Det är det där lilla irriterande ordet “måste” som förstör mig. Tänk att små ord kan ha sådan löjlig inverkan på livet! Jag släpper tanken på att jag måste göra allt jag kan för att vara så bra som möjligt och säger istället att klarar jag shodan så är jag glad och nöjd. När jag bollade tanken på att inte åka så blev jag ledsen, vilket gjorde mig glad för jag såg att det inte fanns en botten i känsla av misslyckande utan att vilja. Jag _vill_ faktiskt åka! Jag har bara inga som helst lust att träna just nu. Skitenkelt.

Och nu, just precis i detta ögonblick, glöder mitt vardagsrum. En fantastisk solnedgång som fyller hela mitt lilla vardagsrum i varmt glödande eldigt ljus!
Nu. Nu blev dagen bra.
Så nu avslutar jag och njuter av några få minuter av en vacker sommarkväll.

Efter en lång period med ganska låg energi och olust till det mesta så börjar det så smått vända nu. Det känns liksom i hela kroppen att saker stabiliserar sig. Jag har börjat rensa i medicinintaget och jag tror att det är en del i allt som påverkat. Jag har ätit p-piller i 1½ år och efter att ha läst på om markant högre risk för astma så bestämde jag mig för att helt enkelt sluta. Det kan ju inte göra saken sämre, dessutom lever jag inte i något förhållande så den preventiva anledningen finns inte. Att jag varit helt utan PMS, mens och menssmärtor i 1½ år har varit en enorm lyx men om de är en stor del i min utveckling av astma så får jag väl välja pest istället för kolera. Jag menar, det finns ju värktabletter som inte ger astma!

En halv miljon saker har klarats av och nu väntar saker som är för mig och bara mig. Jag ska på broderikurs veckan efter midsommar och den ser jag storligen fram emot. Att fullständigt få gå upp i ett av mina största intressen utan att ha vardag och arbete att tänka på är något som kallas retreat för en sådan som mig.

Fyra veckors semester är det planerat och de är i stort sett oplanerade så när som på ett dop, en inflyttningsfest och resa med Fröken Fotograf. Det finns en massa saker på sommarlistan som är helt utan tvång och mest en lista på saker man kan göra om man känner för det. Framför allt ska jag vara hemma, pyssla med lägenheten och vara hemmastadsturist.

Med hälsan är det OK men inte bra. Hostan har gett sig och fram till idag har jag varit halvförkyld, men nu verkar det faktistk ha gett med sig. Nu är det mest allergisnörvel.
Kanske blir det träning imorgon om jag vaknar i tid, jag vägrar ställa väckarklocka två dagar i rad…!

Så till alla er som faktiskt har hört av sig undrat över min tystnad här på bloggen så vill jag bara säga att jag inte har dött, eller gett upp. Jag har bara inte haft någon lust och lite för mycket annat att lägga tiden på.

Förhoppningsvis vill jag sitta med datorn i mitt knä och fixa med lite bilder så att det kommer upp lite smått och gott här.

Men nu. Nu väntar schysst film, gott kaffe, löjligt god glass och påtning av ABC-mage-present resten av kvällen!
Lördag, folket, lördag. Njut nu.

Här har det inte hänt mycket på sistone. Energinivån har varit låg och dessutom har jag dragit på mig Lungsotshostan Från Helvetet. Jajjejuppers. Så kan det gå när man måste dela bil med en sjuk tvååring.

På lördag är det meningen att jag ska vara tärna på bröllop och jag kan inte göra annat än hålla tummarna för att jag klarar det. Jag vill varken hosta sönder mig själv eller det söta brudparets vigselceremoni. Efter frisörbesök, som kryddades med det Feta Elavbrottet TM, var jag förbi Nattsyster vilket resulterade i lite receptbelagt hostmedicin. “Smakar som bajs på flaska” sa nattsyster när jag just tagit munnen full. Tackförden! Jo, jag fick en specialstickad snyggmössa, bara till mig. Den kommer användas flitigt framåt höstkanten.

Men trots lungsoten är jag snygg som få. Nyfriserad, nyfixad, nysminkad och med hela stassen till lördagens bröllopsbaluns provad. Snygg som fan som själv. Och vass som treudden. Det enda som måste fixas imorgon är något som håller in lilla muffinsmagen för den har lagt ut i omfång den senaste månaden. Så kan det gå när man inte tränar och mår allmänt småuselt. Jag ska köpa mig en mormoderlig maggördel och omfördela muffinsvalken. Jag ska bli inte bara snygg som fan utan välplacerat kurvig dessutom.

Så så är det med mig.

Hostar lungorna ut och in, knaprar-sörplar-inhalerar knark i alla dess former, är sjukt snygg och snygg som sjuk.

Imorgon är jag ledig och ska ta det lugnt, allt för att ge mig själv de bästa förutsättningarna att orka med lördagen.

Nu. Avspackla fejjset, dra i sig blandat knark, somna innan hostattackerna drar igång.

Hundkortet kom med posten från Fröken Fotograf
Den skrynkliga lappen hittade jag i min jackficka efter en träning, kärlek från Kendoflickan
Det handskrivna kortet låg inuti en julklapp från min 14-åriga systerdotter PopSnöret

Det är svårt att få en dålig dag när varje dag börjar med att jag hälsas av det här!

För de som varit med ett tag vet ni att för ca en månad sedan hade jag besök av BRFs ordförande, förvaltare, hantverkare och hantverkschef, den sistnämnda var ett arrogant svin.
De var här för att kontrollera mina fönster i vardagsrum och sovrum samt väggen i vardagsrummet. Det drog på konstiga ställen, men de försökte med varierad framgång och förmåga att lugna mig och förklara saker på ett mer eller mindre pedagogiskt sätt. Summa, vi skickar hantverkare som åtgärdar fönster och mäter fukt i väggen i vardagrummet. Det har nu, snart fyra veckor senare, inte varit någon hantverkare här än. Jag var lagom redo att harkla mig okvinnligt i hörnet, lägga en spottloska på lämpligt ställe och få den där jäblans hantverkare att hitta hit före byggsemestern har inträtt.

Vad händer då ikväll. Jag brottas med en massa sladdar till datorn och får då syn på sprickorna igen och tycker att de har växt och att färgen buktar konstigt. Jag petar på de märkliga sprickorna på ytbetandligen på min vardagsrumsvägg under fönstret och stora bitar faller loss. Jag petar lite till och fler bitar lossnar inkl små bitar av gipset.
Och voilá! Vad skådar mitt öga under färgen? Jo, väldigt typiska grå-svarta prickar med ett svagt nätmönster emellan dem.

Mögel.

Jag vill verkligen inte måla fan på väggen, han är redan där i form av mögel, men plötsligt ser jag röda trådar både här och där. Om min läkare har rätt med att min astma utvecklades för ca 1 år sedan så var det ca 6 månader efter att jag flyttade hit. Hönan eller ägget, vem vet.

Jag vill bara få prata med förvaltaren och tala om att nu ringer jag. För nu ser jag de där mögelrosorna som han så envetet pratade om inte fanns på min vägg varför det inte fanns fukt i den.

Grattis, killen.

Hon må vara liten.
Men hon är jävligt vass.

Livet är märkligt när en endaste liten dag kan innehålla så mycket som den här dagen har gjort. Glädje, panik, nervositet, frustration, uppgivenhet, utmattning, tomhet och kärlek.
Mer kring tävlandet i naginata kan man läsa om här: Vägen Till VM

Den här dagen har gett mig många nya insikter och erfarenheter. Jag försöker att inte känna mig som en svikare gentemot klubben och mig själv. Jag är fullständigt medveten om att jag kräver mycket av mig själv men det är just genom att försöka pusha mig på gränsen som jag utvecklas så mycket som jag gör.
Jag har saker jag är otroligt stolt över och som ska utvecklas ytterligare.

Det finns en sak jag inte sagt till någon men som jag säger nu.
Jag hade inte roligt under shiai. Jag försökte bara överleva och maxa prestationen. Men jag hade faktiskt inte särskilt roligt. DET hade jag däremot under engi!

Nu är det alltså svart på vitt och bekräftat i två medaljer från två olika SM: för att det ska gå bra måste jag ha kul! Så enkelt är det.

I morse fnissade jag lite åt det faktum att jag de senaste dagarna mått toppen och pollenallergi har hållit sig i schack, men icke idag. Kroppen måste ha sparat sig för att rejält paradnummer av allergisymtom när vi nu skulle till läkare.
Och nog är det pollen alltid. Jojo. Dock kan inget test göras förren jag varit utan medicin i minst 6 v och dessutom är det bäst att göra testen när det är liten pollen i luften, dvs framåt hösten.
Men inte nog med det. Lite lyssnande på lungor och utandningstest gav mig även en gammal välbekant bonusdiagnos.

Astma.

För tio år sedan fick diagnosen ansträngningsastma, vilket läkaren idag sa att det inte längre finns. Astma är Astma. Typ.

Visst, har jag väl haft det på känn men jag trodde att mitt flåsande och hostande var direkt kopplat till allergi. Han trodde att allergi förvärrade det som redan fanns. Mitt år med förkylningar och försämrad kondition trots ökad träning får nu sitt svar.

Astma.

Så nu väntar ett välfyllt recept med allt möjligt smått och gott som jag ska trycka i mig vid behov men framför allt under perioden april-juni. Jahaja. Jag vet ju hur jag tänker lägga upp det hela. Nu blir det medicinering under den närmaste tiden, åtminstone över SM, sen lägger jag ner och så får vi se om mina nya matvanor och mitt huttande av aloegel kan gör att mängden medicin kan dras ner.
Jag vill INTE ta mer medicin än jag måste! Så det så.

Så nu sitter jag här med kliande ögon, täppt näsa och lätt pipande luftrör.
Och ikväll ska jag träna. Eller ja… Jag ska dit så får vi se hur jag mår.

Jävla.
Astma.