Fröken Direktör - mitt i livet

Okej. Jag har inte gjort det som var tänkt att jag skulle göra ikväll utan en massa annat som jag egentligen inte har någon som helst lust att hålla på med.
Ibland ställer jag mig frågan vad jag egentligen tycker om naginata och jag vet vad jag tycker. Mycket. Mycket om träningen, mindre om allt annat.

Ideellt engagemang är något som jag haft med mig livet under väldigt många år och jag har som vuxen alltid sett mig som någon som gärna engagerar mig i föreningar av olika sorter och på olika sätt. Jag tror inte att jag håller på att sluta med det nu heller men mycket den energi som jag lagt på ideella engagemang tidigare börjar nu faktiskt krävas av företaget. Det är snarlika uppdrag, snarlika arbetsuppgifter och då känns ju valet inte så värst svårt att göra. Jag är varken uppgiven eller arg eller särskilt irriterad, mest bara ointresserad. Det känns som att det ger mindre och mindre och tar mer och mer. Inte för att jag lägger mer tid på det utan för att jag skulle vilja rikta tiden åt ett annat håll. Jag undrar hur det är att “bara” träna? Är det lika skönt och avslappnat som på gymmet? Måste jag ge bort större bitar av mig själv bara för att jag graderar shodan? Jag hoppas verkligen att det kommer lite nytt blod som kan skjuta till lite engagemang för jag börjar bli lite småsliten nu.
Det som känns väldigt tryggt är att jag inte för ett ögonblick tvivlar över glädjen i naginata, lyckan att utvecklas både tekniskt och fysiskt. Det är på andra plan som jag känner ett större och större ointresse. Jag bryr mig inte om uppvisningar och lägga ner själen i föreningsutveckling när det inte verkar finnas någon annan som är villig att självmant kliva fram om så bara för att hejja på. Det det har gett mig har det gett mig, nu känns det som att det finns annat som både ger men framför allt kräver mer av mig.

Jag kommer sitta som ordförande ett år till, om klubben vill ha mig kvar, men jag kommer inte arrangera läger och ta ansvar för fler uppvisningar. Det måste finnas andra som kan göra sånt, det kanske är på tiden att det är jag som inte kan vara med utan är upptagen, om så bara upptagen med att låta andra ta ansvar.

Imorgon är jag strängt upptagen med att fixa hemma, handla, göra glass, baka paj, fixa middag och vara allmänt soft och avslappand för imorgon får jag middagsbesök. Något jag har sett väldigt mycket fram emot men som liksom har försvunnit i föreningskaoset. Och nu slår det mig att jag glömt göra verksamhetsberättelsen. *suckar tungt* Skitsamma. De får den på söndag. Som sagt. Föreningskaos.
Nu ska jag släppa klubben, släppa UppCon09, släppa musikelände och uppvisning och ägna mig åt att se fram emot att få lite trevligt besök.

Nu. Sååååååfvaaaa!

Efter jobbet idag åkte jag till Stockholm. Jag köpte 10 m siden (5 m rött, 5 m vitt) och betalade nästan 3000 kr. Hur ofta gör man det? Tur att företaget betalar. I Stockholm var det precis lika galet blåsigt som här i Uppsala men skillnaden är ändå stor. Det är mycket, mycket äckligare med blåst i Stockholm… Det är så vansinnigt skräpigt och grusigt att när jag satt på tåget hittade jag småttigt plastskräp mellan brösten…! *ser äcklad ut*

Imorgon får vi kundbesök och temat för det här året verkar vara stolor. Stolor, stolor, stolor. Bandstolor, diakonstolor, sidenstolor, specialstolor. Jösses… Det är roligt men samtidigt lite synd för det är inte det vi har mest vinst på. Det är svårt att ta ut riktigt fullt pris för dom eftersom det är relativt mycket arbete med montering för en ganska liten (fysiskt liten) produkt. Specialstolan däremot kommer kosta multum! *flinar*

Arbetet rullar på med god fart och jag tror vi kommer ha en skön avslutning innan semestertider tar vid. Det kommer bli en sån där ruggig faktureringsmånad nu i juni… Flera stora jobb som går ut och det kommer behövas. Kvartalshyra i slutet av juni, kvartalsmoms i slutet av juli, ingen direkt inkomst i juli. *motar stress i magen*Det är bara att hålla tummarna för att det räcker till tills dess vi är tillbaka från semestern igen. Det kommer i allafall vänta bra med jobb för orderboken är full fram till augusti.

I övrigt… Jag tränade igår i ensamt majestät. Ingen kom till mitt måndagspass men jag hade kul ändå! jag har äntligen börjat våga leka med naginata. Hur ska man kunna lära känna den utan och innan om man inte vågar fåna sig och leka med den? Jag bara inte gör det när det är en massa andra där för jag är så galet urusel på att hålla koll på den. Men skam den som ger sig, ju mer jag vågar leka och ta ut svängarna desto bättre koordination, kroppskontroll och naginata-känsla får jag. Bara att våga göra det mer och oftare.

Nu räknar jag ner till på fredag. Då är jag ledig och ger mig ut till kusten för lugn och stillhet med goda vänner och ett lajvpyssel. Jag måste sy mig en sak även om lust och lajvlängtan ligger på minus. Jag har verkligen ingen som helst lust att åka på lajv. Det ska bli jättekul att träffa folk, bygga läger, jobba med kroppen, vara i skogen och ha det bra. Det är bara synd att vi prompt ska envisas med att vara andra än oss själva. Jag vill ju liksom bara vara mig och träffa mina vänner, inte deras alteregon. Hade jag haft bil hade jag verkligen bara roddat före och efter och inte lajvat. Märkligt. Jag håller med Fröken Fotograf att det är synd att vi bara har lajvandet ha projekt kring, det vore roligt att kunna göra något tillsammans utan roller. Men, men, så är det. Jag är bortlovad och kommer nästan inte spela någon annan än mig själv. Fy för intriger! Jag ska jaga barn och laga mat hela helgen. Så det så.

Nehej. Nu är jag avduschad allt äckligt damm, ordentligt skrubbad så alla trött och torr och kliande gammal sommarhud är borta och doftan är synnerligen angenäm. En bok, en mjuk kudde och en säng. Dags att sova.

Så har vår lilla vinterstorm hittat hit och det knakar och brakar i väggarna. Inte bara utanför väggarna stormar det. Eller ja… Det stormar egentligen inte så himskans mycket men det är väldigt många olika saker som tumlar runt samtidigt.

Idag hämtade vi nycklar till nya ateljén!! Det blir bra. Det blir fånigt, galet, löjligt, superbra! Juppers. Så är det. Vi får in mer och mer beställningar vilket känns tryggt och stabilt för vinterns avslutning och vårens början. Företaget lunkar på helt enkelt.

Igår satt jag drygt 1½ timme på kafe och hade fokuserat valberedningssamtal. Det var utmattande, intressant men egentligen så felprioriterad energi att jag bara tvärdog när jag väl kom hem. Men inte kunde jag somna för det.
Ikväll var jag valberedning igen. En dryg timme i telefon med en synnerligen go och bra människa med bra tankar och genomtänkta argument och formuleringar. Helt slut. Totalfokus som jag inte riktigt orkade hålla hela vägen. Valberedning, valberedning, valberedning. Inget jag vill men, än en gång, så fanijäsiken att jag släpper det här utan att göra ett riktigt bra jobb!

Ikväll var jag även jourhavande mamma (läs: matlagare och underhållare) i knappt två timmar. Pasta, korv, massor med grönsaker och ett rejält lass melon hann det slunka ner i lilla magen innan det var färdigätet.
Jag sitter med sötnosen vid köksbordet och kan inte annat än le när hon suger i sig morötter och pasta i rasande tempo. Jag sitter där och undrar om jag vill ha en egen sötnos någon gång. Jag letar och tittar och försöker titta under varje liten sten, bakom varje litet hörn. Och jag hittar precis samma svar som jag alltid hittar sedan något år tillbaka. Jag skulle nog inte säga nej om det fanns någon som ville skapa en guldklimp av kärlek tillsammans med mig men jag har ingen längtan efter att göra det. Min längtan fanns att få ge sig av hemmåt. Till lugnet, till mitt, till min tillvaro. Det finns ingen biologisk klocka som tickar. Det finns ingen egen drivkraft i barnskapande för barnskapandets skull.
Det var ljuvligt att få en blötpuss godnatt när jag var på väg att gå. Det var ljuvligt att kliva in genom min egen dörr och mötas av tystnad. Och inte känner jag mig mindre som en kvinna för det!

Nu ska jag på något sätt försöka få hjärnan att komma ner i varv nog för att sova. Även om jag såg väldigt mycket fram emot att besöka Fru Mamma/Söstra, Söstradotra och HerrPappa så är jag nu tacksam över att det blev inställt. Jag ska få sova i min egen säng utan att väckas av en väckarklocka på lördag. Jag ska få toffla runt hemma och fortsätta mitt uppstruckturerande av HemmaSlottet. Jag ska ägna lördagens kväll åt att titta på film liggandes på soffan under filten. Jag ska få lite lugn och ro ett dygn eller två.

Det kan storma på där ute, storma så det knakar i väggarna. Jag är varm och trygg här inne. Snart kanske det rent av blir lite lugn och ro här också.

Nu har jag konstaterat att jag har minst en boll för mycket. Till att börja med ska jag försöka delegera och se om det räcker. Jag kommer även prioritera bort onsdagsträningen de kommande tre veckorna, då får jag en till obokad kväll i veckan fram till företagsflytten som antingen får vara ledig, ha plats för kärlek eller ha plats för valberedning.

Jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller bara ge upp. Tänk att det alltid blir så där läskigt körigt förr eller senare. Det är bara att försöka jobba sig igenom det.

Det närmar sig företagsflytt med stormsteg. Det är fullt krig i huset och även om vi står utanför det hela så är det jobbigt att se hur människor behandlar och hanterar varandra. Tungt. Skönt att vi är därifrån om tre veckor.

Sen är det tid som rusar. Jag försöker organisera företsgsflytt, skrapa undan jul-jobb som redan är fakturerade, jobba ihop nya pengar, valbereda lajvföreningen, träna och faktiskt MÅ BRA mitt i allt det här.
Jag vet vad jag mår bra av, jag vet vad jag lätt skulle kunna prioritera bort om jag tillät mig. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra just nu. Timmarna är lite för få. Det enda jag vet är att jag inte är ett dugg stressad. Än.
Som alltid när det är väldigt mycket så finns det stor risk för att någon boll tappas, frågan är bara vilken.
Saker tar nya vändningar som jag inte riktigt räknat med och det pressar saker till sin spets på olika områden.

Ärligt talat så vet jag inte vad jag ska göra men det är inte jättedåligt, ingen panik, men det är uppmärksammat och noterat. Med fet varningstext.

Jag förtjänar obscena mängder guldstjärnor i den ideella engagemangs-himlen. Jag sunk-valbereder i en lajvförening jag faktiskt inte är ett dugg intresserad av (en föreningen som håller på och äter upp mitt egna intresse för lajvande, som får mig att vilja slå människor på käften och be dom växa upp någon gång) och jag gör det jävligt engagerat och bra. Jag ger mig inte, jag lägger mig inte platt, jag gör mitt absolut bästa för att föreningen ska ha en hållbar framtid och att så många som möjligt ska vara nöjda när vi är klara. Betänk då att vi valbereder poster som kassör och ordförande och har kuppvarning i en sago-relaterad grupp. Inte kattskit att valbereda det inte.

Hur många skulle göra det för en förening som man snudd på känner förakt för?

Jag bara frågar.

Tillbe mig gärna. Jag är fanimig bra.

Den här veckan blev inte så bra. Det är för inbokat.
Jag tror jag måste skippa träningen imorgon, bara lämna saker och nyckel och sen få tom tid hemma.
Det går så jäkla fort att få den där obehagliga klumpen i magen. Jag visste att veckan var full men jag visste inte att jag låg så nära klumpen.

Nu ska jag se till att spana lite framåt i kalendern och skippa ett potentiellt åtagande, hålla dagar tomma för mig och vakta min lediga tid.

Gud så skönt det ska bli när jag släppa den där jäblans lajvföreningen helt!

Egentligen borde jag sova nu men det gick inte. Så jag lät nålen arbeta en stund till och nu är räntan fastbroderad på låne-struthättan så någon nytta blev det allt med sömnlösheten.
Det är lite kluvet med lördagens lajv. Det ska bli roligt, faktiskt, samtidigt så känner jag mig trött på grund av gårdagens bravader. Nu borde det vara helt och fullt återhämtat så fort jag fått ägna en dag åt alldeles vanligt ätande, så jag oroar mig inte. Det som kanske oroar mig mest är erborigisk politik. Jag är inte särskilt insatt och jag kommer inte bli det heller. Det löser sig nog det med. Det som kanske känns absolut roligast är att få kliva in med en äkta jarlamässig Jarl Linn. Förutom en bankett i skogen för fyra år sedan så har hon alltid varit skogsmässigt klädd, men inte på lördag. Resevänligt kanske man kan kalla det, inte överdådigt flådigt men definitivt ståtligt ståndsmässigt. Ett ihopplock av en lånad struthätta, nysydd överklänning, bröllopskappa, bröllopshatten och den ständiga kaninpälsen tillsammans med pälssjal och de nya tovade vita vantarna så kommer hon vara klädd för sin börd.
Så jag erkänner det jag ser allra mest fram emot är att få motionera Jarlen i Jarlens nya kläder.

Det måste tas lite bildbevis så ni får se henne. Dessutom vore det lite roligt att kunna visa Kärleken hur hon ser ut, Jarl Linn av Noedren, mitt alterego sedan 7 år.

Och Kärleken; jag förstår också varför jag älskar dig. Dessutom vet jag att Du älskar Mig.

Att inse saker om sig själv

Igår var det lajv. Det gav insikter om mig själv och vad jag vill med det. Det gav också skrämmande insikter om dumhet, ignorans och respektlöshet. Det gav också insikt om relation och funderingar om varför jag är farlig. Varför jag motas så hårt, men plötsligt släpps in. Varför det ibland känns som att det går bra att örfila upp mig eftersom jag är stark, men inte går att ta emot vanlig vänskaplig kärlek när det erbjuds. Konstigt och lite förvirrande, men inget jag lägger mycket tid på.

Idag har det varit sömnad. Sömnad åt mig och sömnad åt Fröken Fotograf. Jag inser hur lätt det är att sy åt sig själv och hur vansinnigt svårt det är att sy med någon annan. Man hittar egna tankesätt och rutiner för sömnad som gör det effektivt och eventuella fel hittas eftersom jag alltid följer samma ordning. Att vara med och hjälpa till och tänka men inte sy är nog egentligen bara korkat. Så jag inser mina begränsingar och konstaterar att antingen syr jag hela vägen eller så är jag inte med alls. Att vara duktig på att sy är inga garantier för att det blir bra när man syr åt andra.

Imorgon måste jag åka till Brottsunda direkt på morgonen eftersom det plötsligt blivit så att det kanske kommer städas redan imorgon. Det står kartonger och annat som ska slängas i köket och det måste göras. Än en gång blir dagen inte alls som det var tänkt och nästa vecka kommer även den att springa iväg i rasande tempo.

Om en vecka sitter jag i ett hus i Visby. Det känns overkligt. Jag hoppas att mina två ö-veckor blir bra för jag behöver verkligen få lite stilla lugn och ro. Lite kärlek skulle inte heller sitta fel, men det är svårare att bara ordna…

Nu är det nog dags att sova tror jag bestämt, trots att klockan inte är så sent. Energin tog tvärt slut. 

Ska man skratta eller gråta?

Till Kirsti Himmelsfärd lånade jag ut en filt och en fäll till en lajvkompis. Vår överenskommelse var att hon skulle se till att det blev hämtat och lämnat hos mig. Det slutade med att jag ordnande hämtning eftersom hon var sen med allt och det var enklare för mig att ordna transporten åt henne. Jag är snällare än snäll ibland.

Sen kom vi till lämnandet. Sakerna skulle åka med samma supersnälla ängel, Lo, som hämtade sakerna men det blev något form av missförstånd och sakerna försvann. Efter någon vecka visade det sig att åtminstone renfällen fanns i föreningslokalen. I Gävle. Där bor inte jag. Jag tror även att filten hittades i Gävle men jag är ärligt talat inte säker längre. Efter några riktigt arga påtryckningar från mig så blev jag lovad att sakerna skulle hitta mig på ett eller annat sätt efter att jag hade flyttat.

Någonstans på vägen fick jag intrycket av att filt och fäll skulle hamna i Stockholm hos Lo och han sedan skulle se till att de följde med honom till mig. Igår när vi pratades vid så var det uppenbart att sakerna inte fanns hos honom och ingen har talat om för mig var mina saker finns eller hur de ska hitta mig.

Vet ni vad. Nu är jag rätt arg. På ett sånt där riktigt elakt sätt, inte stormigt eldsflåsande utan iskallt tvärkört nu är ditt anseende riktigt kört i botten. Den tjejen kommer jag aldrig mer lita på. Så enkelt är det.