Hemmaslottets viktighet
Så var det konstaterat. Fukt i träbjälkar i yttervägg.
Det resulterar i avfuktare i mitt vardagsrum i minst 10 dagar, kanske så mycket som 3 veckor. Ergo; fröken Direktör blir kvar som inneboende hos Kärleken och bröt ihop å det bestämdaste när hon igår upptäckte avfuktare i sitt vardagsrum utan att ha blivit informerad om att det var dit det var på väg.
Idag har jag funderat på varför jag reagerade så starkt och jag ser flera anledningar. Jag kallar mitt hem för Hemmaslottet för det är speciellt. Det är både geografiskt och lägenhetsmässigt mitt första riktiga äkta hem. Självvalt utan kompromisser, utan inblandning av någon annans önskemål eller krav. Känslan var verkligen Hemma! när jag klev in där för första gången och det blev mitt. Jag har bott där i 2½ år och nu har jag precis hittat de förändringar jag vill göra med. Tack vare min underbara karl så har jag även kommit nästan i mål med min renovering. Sen tog det stopp.
Jag är fullt och fast övertygad om att under nästa år kommer jag och Kärleken bli sambos på riktigt. Vi kommer skaffa något gemensamt och bygga vidare liv tillsammans. Min renovering av Hemmaslottet, sista präglingen för att göra det extra mycket mitt, kommer bli väldigt kort för mig att njuta av. Jag kanske renoverar för någon annan. Dessutom har mitt lilla slott varit en väldigt trygg plats där jag mått bättre än jag kanske någonsin har gjort. Det blir tufft vid tanken på att vara utestängd från min trygga plats, det är tufft att tänka tanken på att lämna tryggheten. Det gör mig lite ledsen att tänka på att det troligen är min sista jul i Hemmaslottet och den blir i kappsäck som inneoende hos någon annan…
Det här skrämmer mig samtidigt som det gör mig lycklig och upprymd. Jag är egentligen inte rädd för förändringen i sig, det som skrämmer mig är att jag vet hur trött jag blir av förändringar som går fort. Om vi börjar att faktistkt titta efter gemensamt boende så är jag sådan att jag måste vara beredd att faktiskt flytta, annars känns det för mig helt bortkastat. Om jag inte är redo att flytta kommer jag inte hitta någonstans att vilja bo på och då är det bortkastat att lägga tid på visningar.
Så summan av dagens tankar är att det är inte konstigt att bli alldeles matt och ledsen när jag inser att jag kanske kommer bo i kappsäck hos Kärleken ända fram till mitten av januari. Det är heller inte konstigt att jag under eftermiddagen säger basta-stopp-bryt och bestämmer att imorgon blir det förändring. Vi ska till hemmaslottet och röja och organisera, jag ska hämta kläder och lite mer saker och jag ska få nästan en hel garderob att göra till min här i Kärlekslyan. Jag är evinnerligt tacksam för att Kärleken är den han är. Han visar dagligen hur mycket han tycker om att ha mig här. Han gör medvetet plats för mig och han tröstar och stöttar så mycket han kan. Han förstår att jag vill flytta hem och inte ifrån honom. Han förstår att jag på något sätt måste skapa mig lite hemma här i Lyan, utan ett hem mår jag inte bra.
Som vanligt är jag fast och fullt övertygad om att allt sker av en anledning och allt kommer att bli toppenbra tillslut. Vi ska bara ta oss igenom det hela så blir det bättre på andra sidan. För på andra sidan väntar ett nyrenoverat Hemmaslott fullt med kärlek och trygghet.
