Fröken Direktör - mitt i livet

*surfar schyssta vågen*

Vad ska jag säga? Livet är smått fantastiskt. Så fantastiskt att jag varken har tid eller någon särskild lust att blogga. Kärleken är underbar, vi har landat en fetorder i lilla firman och jag vet precis vad jag vill med livet. Ytterst svårt att vara missnöjd. Den enda smolken i bägaren är den privata ekonomin som inte tillåter mig att ta körkort som det var planerat. Men Mannen i Mitt Liv har erbjudit sig att övningsköra med mig så saker kommer snart lösa sig även där.

Kärleken är verkligen alldeles fantastisk. Mannen är bra. Han är,  så vitt jag sett än, allt det jag letat efter. Han ser mig för den jag är och han älskar mig för den jag är. Han är omtänksam, kommunikativ, ärlig, öppen och inte det minsta rädd för att visa sig ute bland folk med mig. Han har träffat flera av de viktiga i mitt liv och jag har träffat några viktiga i hans. Dessutom finns det flygbiljett bokad i mitt namn till Nordligaste Norrland där det ska spenderas en vecka mellan jul och trettonhelgen tillsammans med delar av hans familj……! Å andra sidan är karln knäpp nog att åka på 24-timmars kryssning tillsammans med min så vi är nog lite skadade båda två.

Det är så enkelt mellan oss. Så okomplicerat. Vi tar dagarna som dom kommer och ser till att njuta av det vi har. Vi sover tillsammans nästan varje natt och vi har hittat en schysst rutin för både morgon och kväll. Det känns väldigt skönt att saker får rulla på utan att det kräver mängder av planerande och pusslande.

Vi är lika men ändå olika. Vi tillåter varandra vara den vi är utan något tjafs.

Det går bra nu, helt enkelt. Väldigt bra!

Bänkad

Plötsligt kom fetsmällen som jag kanske någon stans gått och väntat på. Magkatarr.

Fast nu ljuger jag, jag har inte magkatarr. Jag har magkatarrliknande symptom vilket innebär att jag måste vara extremt snäll mot mig och min lilla mage för att inte utveckla fullskalig magkatarr. Min resa till träningsläger i Prag blev hastigt inställd, 5000 kr rakt i sjön. Jag lever på mesig okryddad mat i små portioner, äter mest hela tiden för att inte låta magen vara tom för länge, och oroar mig för hur den beter sig eller inte beter sig. Fast jag inte borde oroa mig eller stressa för någonting.

Så jag sitter på bänken och dinglar med benen och undrar vad sjutton jag ska göra nu. Ska jag träna eller inte, ska jag älska hela natten med min fantastiske älskare eller inte, ska jag sova så fort jag är trött eller försöka hitta nya energikällor. Pjaaa du… Vem vet. Jag försöker ta var dag för sig och inte planera något alls egentligen. Fast det går inte så bra.

Äsch.

Jag tar det en vecka i taget så blir det nog bra.

Mesmat i små portioner, så lite stress men mycket kärlek som möjligt. Det ska fanimig vara roligt att vara patetisk.

*stillar paniken i magen*

Det nojjas i min lilla rödhåriga kalufsskalle. Jag skulle ljuga om jag sa att jag är förvånad, men det är trist att en så jäblans bra karl ska bli straffad för att någon annan har varit en fullständig idiot. Efter en schysst lunch med Tara så är det ganska lugnt igen, man vet att man får sanningar av henne och sanningen hon sa mig var väldigt fin. “J är bra. Han är väldigt bra. Han är nog en av de absolut bästa.” Och hon har ju känt honom bra mycket längre än jag har gjort.

Det är så skumt. Hälften av mig är till 100% trygg, lugn, avslappnad och valsar runt med ett brett flin. Den andra hälften av mig vill rusa vilt skrikande i motsatt riktning från allt som ens är i närheten av kärlek. För tänk om han gör mig lika illa som Idioten? Tänk om han också säger att allt är bra och sen bara går? J är en helt egen man, en underbar, go, sexig, kärleksfull och omtänksam man. Än så länge har han inte gjort något för att få mig att tro att han inte är den han säger att han är. Nojjandet och tvivlet sitter i mig och bara mig. Det är elakt att straffa honom för någon annans stora misstag.

Så nu står jag här och kikar lite över bergskanten. På lite avstånd. Och talar om för mig att är det något jag är förbaskat bra på så är det att landa på fötterna och sedan med en dåres envishet klättra upp för berget och ställa mig där och kika över kanten. Igen.

För ska jag vara helt ärlig så är det faktiskt roligt att falla. Kittlande. Skräckblandad förtjusning. Jag överlevde Insane i somras. Jag överlever nog ett fritt fall också.

Så….

*tar ett djupt andetag*