Valentinsdag, bröllopsdag, lördag
Igår var det bröllop i Gävle och det var en underbar dag, en väldigt vacker vigsel och en väldigt trevlig bröllopsfest. Furuviks brygga, där vigsel och middag var lokaliserat, ska definitivt besökas igen! Underbart läge som ligger granne med Furuviksparken, djur _och_ god mat kan sällan vara en dålig kombination.
Hela dagen var väldigt härlig på många sätt och jag kan inte annat än förundras över hur otroligt rätt brudparet är för varandra.
Idag har jag varit väldigt horisontell i filmslöarsoffan hela dagen och det har varit sååååå skönt.
Det var så skönt att slippa sova över någonstans utan faktiskt få somna i sin egen säng och inte behöva krypa ur pyjamasen före kl 13. Älska Rostbrödsmästaren A som passande nog kunde ställa upp med bil och skjuts både tur och retur!
Liggandes på soffan, tittande på Oceans 11 och Oceans 12, så fanns det gott om tid att fundilera om lite allt möjligt. Det är alltid roligt att studera människor och människor på bröllop blir extra intressant. Förutom att det är en underhållande blandning av vänner och familj x 2 är det också en väldigt känslosam tillställning som orsaker både det ena och det andra för gästerna och de nära. Det väcker tankar och insikter om både det ena och det andra. Jag var lite förvånad över vissa gästval men eftersom jag är jag och inte brudparet så har jag ju faktiskt inte ett dugg med det att göra. De som blir lite för fulla fanns naturligtvis representerade och de som höll helt obegripliga tal var även de där, som sig bör.
När middag, tårta och gyckel var avklarat var det plötsligt väldigt tomt på mitt sociala konto och jag hittade en lugn plats vid ett av panoramafönstren med magisk utsikt. Jag var trött, trött, trött och när klockan tillslut blivit hemfärd konstaterade jag att jag suttit där i nästan två timmar, halvsovit, frusit och bara låtit tankarna fara.
Jag inser hur mycket jag har förändrats som människa sedan jag umgicks på allvar med många av människorna som jag kände på festen. Det som stod som beskrivning av mig i festprogrammet var å ena sidan sant men en tydlig del av det är inte längre en del av vad som är kärnan i mig. Jag har den senaste veckan börjat inse att budo har börjat smyga sig in i hela mitt liv, inte bara i samband med träningen. Ett grundat lugn och inre stillhet och en självklar oräddhet eftersom jag faktiskt inte tvivlar på mig själv. I festliga sammanhang så händer det då att man väljer att bryta mot gängse norm och faktiskt inte bryr sig ett dugg om vad andra kan tänkas tycka. Flera kommenterade att jag vågade sjunga under mitt tal till brudparet och för mig fanns ingen rädsla, vad är det att vara rädd för? Låter det dåligt, ock, det är ju tanken som är poängen. Sjunger jag fel, spela roll, det är tanken som är poängen. Min sång var till brudparet, inte en uppvisning av mig, salen hade precis lika gärna kunnat vara tom.
I ett samtal med brudens mor så pratade vi just om tillvaro, livet, nu-närvaro och att ta tillvara på livet.
Jag vet nu att det väntar en väldigt tuff uppgift som jag borde ta tag i så snart som möjligt. Nästa bröllop jag ska bevista är både roligt men också väldigt jobbigt. Att vara tärna innebär något helt annat än att vara gäst. Att vara tärna i den kyrka där jag begravt Mamma B, hennes man A och hennes syster M kommer bli en rejäl pärs. Jag måste besöka kyrkan och jag borde göra det snart. Jag måste åka dit och vänja mig vid tanken på att vistas där och inte tänka på den fruktansvärda eftermiddag i november för två år sedan när det stod två kistor översållade med blommor längst fram i en fullsatt kyrka.
Jag vill verkligen inte. Men jag måste.
Jag påmindes om de som aldrig kommer få se mig gifta mig, om jag någon gång gör det. De som jag faktiskt trodde skulle få göra det men nu inte finns med mig längre.
En annan sak som jag verkligen har insett är hur okonventionell jag är när det kommer till den här sortens ceremonier. Jag tror inte på Gud och skulle därför aldrig vilja ha en välsignelseakt av en präst. Det prästen säger är bara ord för mig och om jag någon gång gifter mig så ska orden betyda något och vara viktiga.
Jag älskar kyrkorummet för det är en viktig del av mitt liv och familj och har alltid varit men jag kan inte gifta mig där. Jag skulle aldrig bära en traditionell vit brudklänning för det är inte vem jag är, jag vet inte vad jag skulle välja istället men det visar sig om jag någon gång får anledning att välja kläder för min vigsel. Inte skulle jag ha någon dresscode på min bröllop för det viktiga för mig är att människor jag älskar kommer och har trevligt, inte vad de har på sig. De ska kunna klä sig på ett sådant sätt att de känner sig fina och på festligt humör, inte efter mitt tycke och smak. Aldrig skulle jag kräva tal i någon särskild ordning eller av specifika personer, sånt måste få ske av egen fri vilja och innehålla det just de vill säga. Ett tal måste inte heller framföras under middagen utan kan sägas i avskildhet för det är tanken bakom orden som är viktiga, inte var eller hur de sägs. Jag skulle nog kunna tänka mig att ha en väldigt enkelt vigsel med bara de allra närmaste och sedan ha en schysst fest för vänner och övriga, det skulle kunna vara en fest för allt ifrån 30 till 150 gäster.
Om jag någon gång hittar någon som jag faktiskt vill leva resten av mitt liv med och att vi tillsammans känner att vi faktiskt vill visa det genom att gifta oss så finns det nog bara två krav; att jag blir gift och att jag känner mig vacker när jag gör det. Resten är bara yttre omständigheter som förändras allt eftersom livet och vem jag är förändras.
Hur mycket jag än vill undvika att stöta och blöta ämnet bröllop/familj/barn så kan jag inte undvika det i år. Det känns väldigt dubbelt att vara tvungen att hantera andras normvarande tillvaro av respektive och barn samtidigt som jag är väldigt lycklig mitt i mitt eget liv som singel och trygg. För det är så dubbelt att både vara lycklig som ensam kvinna och samtidigt säga att jag inte skulle säga nej till en man i mitt liv. Mannen skulle inte finnas för att göra mig lycklig eller hel utan vara det som berikar, utmanar och kompletterar mitt liv. Vore jag fullkomlig skulle inget behov av att dela livet finnas över huvud taget. Jag stöter ständigt på misstro till att jag skulle vara lycklig som ensam och det rent av förolämpande antagandet att jag ska skaffa barn så fort jag träffat någon, underförstått att jag självklart vill träffa någon väldigt snart för min biologiska klocka tickar. Som så många gånger förut slutar jag aldrig förundras över att andra är stressade och hör min biologiska klocka ticka när jag struntar högaktningsfullt i den. Jag vet inte hur många som frågade om jag “fortfarande är singel” igår, som om det är ett tillstånd jag borde ta mig ur… Så trots att jag är trygg i mina val är det ändå jobbigt att hela tiden behöva hantera att stora delar av min umgängeskrets går in i ett förpuppande familjebyggande. Jag kan bara ägna mig åt mitt liv och se till att fylla det på ett sätt som känns rätt för mig och hoppas att alla dessa familjer inte tappar bort mig bara för att jag inte är gift och på väg att bli mamma.
Oundvikligen kommer det här ämnet att tas upp igen för jag kommer att ställas inför det många gånger det här året. Normen i vårt samhälle är trots allt att leva med en partner och bilda familj, vare sig jag tror på dess nödvändighet för lycka eller inte. Min fasta övertygelse är att var människa måste välja den väg som leder till ett lyckligt liv för just dem själva.
Nu väntar en ny vecka där det bl a är dags att ta hand om en annan familj som ska bli utökad inom kort. Söstra och Sösterdotra ska tas lite om hand och Sösterdotra tillika Fadderdotter är lovad att bli runtrusad med på bobb. Sen tror jag bestämt att jag ska försöka träffa den väldigt trevliga karl som ringde mig och ville fika när jag var på väg till bröllop.
Det var verkligen en kärlekens dag i lördags.
Det var också en känslornas dag.
Och insikternas.
Och en alldeles vanlig lördag, mitt i allt.
