Fröken Direktör - mitt i livet

Ikväll blev det tacos till middag, eller rättare sagt fajitas.
Om någon mot förmodan har funderat på om det är lämpligt att ta med sig en våldsamt dregglande fajita med sig in i badrummet när man behöver gå på toaletten så kan jag nu skingra alla tvivel. Det är INTE lämpligt.
Empiriska tester har lärt mig detta.

Ja, jag insåg när jag satt på toaletten med byxorna vid fotlederna att jag även höll en fajita i handen och att det skulle orsaka problem vid det läget där man behöver använda händerna för att avsluta besöket.
Resultat: nytvättat badrumsgolv. För en stund såg det ut som om någon behövt lämna sin fajitas i retur till Gustavsbergsbussen. Nu luktar det citron och jag har skrattat så jag fick ont i magen.

Joråsatte… Jäblans smart, tjejen. Jäblans smart.

Det är mycket tankar kring kärlek hos mig nu. En kombination av höst, alla flyttar, alla barn, alla blivande barn i magar, alla bröllop, alla sambosar. Det känns liksom. Jag skulle inte vilja påstå att det känns bittert eller surt eller elakt men det känns. Det är lite drygt ett år sedan den där eländiga karl parkerade i mitt liv och fortfarande hänger kvar om än bara på hörnet, lite vid sidan om. Så ofantligt mycket har hänt på det här året. Jag tittar på lyckliga vänner som boar till sig, planerar bröllop, bjuder in och välkomnar men har sitt eget.
Jag längtar efter två-samhet, samtidigt som jag har en väldigt härlig och välmående en-samhet, så längtar jag ändå efter den speciella två-samheten. Det finns plats för den. Jag tycker jag är värd den speciella kärleken.
Hur mycket kärlek och gemenskap jag än känner med älskade vänner så är det inte ersättning för Den sortens kärlek, de spelar inte i samma liga. Och jag är så evinnerligt själadjupt tacksam för all kärlek jag har i mitt liv.

Jag är bjuden att vara brudtärna på bröllop i början av nästa sommar. När frågan ställdes så var det så självklart att säga ja, det var inte självklart att bli tillfrågad men alternativet att tacka nej fanns inte ens med. Det kommer kräva ett par besök i kyrkan där vigsel ska vara. Ensamna besök. Två gånger har jag besökt kyrkan. Två gånger har jag varit på begravning och den sista gången var det älskade extramamma B’s och hennes man A’s begravning. Att gå längs kyrkgången till två kistor översållade med blommor, en kyrka sprängfylld med vänner och familj. Min bild är att kyrkan är stor men mörk. Herr Nyhetschef säger att han ska gifta sig i en ljus kyrka och jag tror honom. Som sagt. Det kommer kräva att besök innan jag vandrar den gången mot altaret som brudtärna… Då ska fokus vara på fästefolket och ingen annanstans.
Den 2:a november är det två år sedan olyckan. Två år sedan de försvann. Livet går vidare och nu är det dags för bröllop på samma dag som deras bröllopsdag i kyrkan de vigdes och kyrkan de begravdes. Livet går stadigt vidare.

Ikväll har jag också konstaterat att min kärlek till naginata är som till en livslång pratner. Ibland är det bra ibland är det dålig men aldrig att tanken på att göra slut känns nära. När man åker på en rejäl käftsmäll så känns det även långt in i hjärtat för jag är ju kär. Jag vågar vara öppen hela vägen in för det är först då jag kan älska helhjärtat och då är jag också medveten om att jag är sårbar. Jag kan inte vara något annat än 100% mig själv och öppen, jag vill inte spela en roll och ha murar när jag har en kärleksrelation. Ärlighet, öppenhet, värme och kärlek. Jag tar hellre smällarna än bygger murar. Vi ska leva tillsammans länge, jag och naginata, och då måste man våga lita på den andre. Sen kan man bara hoppas att den som står på andra sidan har vett om att vara lite försiktig med gåvan som ges.

Jobbet rullar på. Förhoppningsvis kommer vi ha en riktig levererarvecka. Imorgon blir det minst ett paket och faktura, på onsdag ytterligare ett stort och dyrbart. Innan veckan är slut har vi förhoppningsvis levererat allt som ska vara till första advent. Sen ska storbeställningen Långbänk betas av, den behöver vara färdigbroderad innan Direktörn d.ä blir sjukskriven… Jag hoppas verkligen att vi hinner.
Gotland segar och har vi inte fått tillbaka skissen imorgon måste jag ringa och tjata. Uppsala Studentkår har äntligen fått ihop pengar och beställt standar…! Så nu vet jag vad jag gör sista dagarna före jul, klipper applikationer till standar så jag kan börja sy den _direkt_ efter jul- och nyårsledigt. Förhoppningsvis kommer vi ha möte inom kort så jag har fått OK på allt.

Jag saknar den riktiga glimrande livsglädjen. Den där som gör att jag inte kan sluta le i ensamhet. Jag har liksom kört ner huvudet mot vinden och stretar på, gör det bra, skrattar och ler emellanåt men känner mig lite som ett jasså. Känner ingen riktig glädje men heller ingen särskild sorg. Lite lätt avtrubbad. Stretar på.
Det kanske är lite höstdepp, jag vet inte, men jag tror inte det. Känslan känns igen sen tidigare, redan sensommaren. Eller så börjar jag bli gammal. Det kanske inte är lika hetsigt temperamentsfullt inombords längre. Lågan brinner starkt, men den kanske inte flammar på samma sätt. Jag känner inte riktigt igen mig. Men ska man se något positivt så har min mage mått mycket bättre än på länge, vilket inte säger så värst mycket med tanke på hur den varit den senaste månaden… Jag är inte alls lika uppblåst, mycket vackrare och smalare midja, och inte alls lika känslig för vad jag äter.

Jag tror summan är att jag längtar lite efter något som jag inte har, som finns omkring mig och manifesteras i både här och där bland vänner och familj, samtidig som jag tycker om mitt liv. Jag tror det är den kluvenheten som gör det svårt att veta vad jag ska göra. Hade svartsjukan gentemot andras kärlek varit stor hade jag kunnat hantera den, nu finns det bara en liten gnagande längtan. Hade jag varit helt nöjd med tillvaron hade jag inte haft några problem alls. Typ! Äsch. Gud vad jag svamlar.
Jag är i grunden lycklig och skulle jag leva resten av mitt liv som jag gör nu skulle jag inte vara olycklig. Jag vill helt enkelt få möjligheten att förgylla min tillvaro än mer. Så.

Slut svamla. Gå och sov!

För tillfället känns det rätt meningslöst att blogga, varje vecka ser ungefär likadan ut. Träning tre till fyra gånger, jobba, vila och vara upptagen på helgen. Idag blev det iofs ingen träning som det var tänkt eftersom jag istället sitter hemma med värkande bihålor, tungt huvud och trötta rinnande ögon. Jag antar att det är min tur att bli sjuk nu, alla andra i klubben har varit det.
Jag har äntligen lyckats boka en höstweekend i Visby! Det är ju i ärlighetens namn kombinerat med jobb men varför inte stanna två nätter extra när det kan kombineras med att lämna jobb? Jag kommer åka alldeles själv och det gör mig inte det minsta. Några goda böcker, en egen liten lägenhet på Adelsgatan, biblioteket, Fornsalen, kaféer, Kränku, Visby. Jag kommer ha det bra.

Direktörn d.ä. har fått tid för operation av sin hand och det är synnerligen olägligt men det är så självklart att hon ska ta tiden, vi löser det. Det tog mig ungefär 15 sekunder att ha min priolista klar efter att hon berättat om operationstiden.
Det blir så klart en klump i magen när jag tänker på det. Min lilla mamma ska opereras. Det spelar liksom ingen roll att hon inte ens ska få narkos men ändå. Hon är själv orolig eftersom det är en hand, hennes arbetsverktyg, händerna som hon levt hela sitt yrkesverksamma liv på, som hon vill fortsätta arbeta med.
Imorgon blir det omplanering i kalendern så får vi se vad det innebär för den kommande månaden.

Tiden går ohyggligt fort nu. Delmål, efter delmål jagas ikapp och klaras av. När fokus ligger framåt är det nästan lite för lätt att glömma av nuet, att njuta en vacker höstdag som idag. Äta en god lunch utan att slänga i sig den för att vara på väg.

Veckan har varit bra och helgen likaså. En soft lördag som avslutades med att uträtta ärenden, långfika med Herr Nyhetschef och sen bio med redan nämnda herre. Idag var det upp tidigt och cykla till dojon, hemma vid tolv, äta lunch och sen komma ikapp lite på nätet. Nu är det snart två timmar till övningskörning och jag borde ta mig iväg och handla innan dess.

Tiden rusar på med mycket träning, mycket jobb och lite softande där emellan.
Det gäller bara att komma ihåg att stanna upp och njuta lite av nuet också.

Ända sedan jag landade i hemmaslottet efter sex nätters bortavaro har jag tänkt att jag skulle sammanfatta djurvaktandet, lägga upp bilder och små filmsnuttar. Har det blivit gjort? Njet. Inte ens i närheten.
Jag har knappt ens haft datorn igång hemma på kvällarna, vilket iofs kan ha att göra med att jag knappt varit hemma sedan jag flyttade hem igen.

Träningen är nu tre pass i veckan, just den här veckan blir det fyra, och eftersom jag är senpai på måndagar så tar måndagarna lite extra kraft och energi. Mängden jobb ökar långsamt och stadigt och pauserna och latstunderna börjar bli försvinnande små. Jag längtar tills EM är avklarat…

Just ikväll är jag riktigt, riktigt trött. Som vanligt var det helt vansinnigt svårt att sova efter måndagspasset och efter jobbet idag har jag rusat kors och tvärs på stan för att uträtta ärenden både för mig och för jobbet. Stora delar av min vardagsgarderob har bestämt sig för att begå kollektivt självmord och på två tvättar har fyra toppar, ett gäng trosor och en handfull strumpor blivit slängda på grund av obrukbart tillstånd. Ergo; behovsshopping fast man kanske egentligen inte hade tänkt lägga pengar på det just nu.

Det är lite… Jag vet inte… *funderar* Det jag skulle vilja gör är att vara totalego och bara fokusera på mig, mitt sociala liv, min träning och mitt företag. Det är ungefär där jag är just nu. Mycket jobb och längtan efter att bara göra livet riktigt skönt och bra för mig. Tyvärr är det inte görbart. Inte alls. Först tänke jag säga att det är möjligt efter EM men det är det inte heller för då är det bara en månad kvar till graderingar och läger så typ jul? Typ. Från jul till efter nyår. Då kan jag ägna mig åt mig… *börjar gapskratta* Herregud. Jag ska verkligen inte klaga. Jag kommer få en soft helg, torsdag kväll är hemmakväll och även om jag tränar på fredag så är det bara en timme och det är på mina egna premisser.

Nu tänker jag krypa ner i sängen med min bok och förhoppningsvis somna tidigt ikväll.
En dag i taget. Snart är det jul!