Okej, så här är det.
Det är bara att acceptera att jag inte kan sluta älska karlsloken som dumpade mig per mail. Jag har jobbat hårt på det men inte lyckats. Då kanske jag ska sluta jobba på det och bara låta det vara så. Helt enkelt. Varje gång jag träffar honom så påminns jag om det, det rivs upp och jag trillar ner i det där illaluktande hålet igen. Alltså. Då ska jag träffa honom så lite som möjligt, bara träffa honom när jag måste och under såna former där det inte finns något personligt med i det. Helt enkelt!
Summa. Det är OK att älska honom, så länge det inte blir orealistiskt och lössläppt. Det är OK att vara förbannad på känslan av maktlöshet det ger mig, så länge jag inte lägger massor med tid och energi på det. Det är OK att bara låta det vara. För jag vet att det inte kommer hindra mig att göra det jag vill och hitta någon som vill älska MIG tillbaka. För jag vet att även om den kärlek jag känner för honom är helt annorlunda mot hur det var när vi var i tvåsamhet så är den där den är och den kommer inte hindra mig från att älska någon annan. Det kan faktiskt vara så att när det väl har hittat in en ny kärlek i mitt liv så kommer den här att minimeras till ett minne.
Så är det. Då är det bara att jobba utifrån dom förutsättningarna, för uppenbarligen har jag inte lyckats ändra på förutsättningarna. Helt enkelt.
