Fröken Direktör - mitt i livet

“Ibland är det lättare att vara arg på dom man litar på. Man vet ju att de älskar en ändå.”

Nu blev det så där mycket att hålla ordning på i huvudet. Bara jag inte missar något riktigt viktigt så kommer det säkert ordna sig. Jag är bara totalt mosad just nu.

Vaknade hyfsat tidigt, pysslade runt, saknade älsklingen.
Ner på stan, leta födelsedagspresent till min vackra systerdotter som fyller 17 år imorgon och till Tara som fyllde år i osndags men bjöd på tårta idag. Lunch med Fröken Fotograf och sen hem till Tara och familjen. Efter patetist mycket chokladtårta blev det promenad i Hågadalen och när vi kom hem stod en nyduschad Anti-lajvare och lagade gulasch på älgkött med hemgjord gnocchi. Efter ommöblering mumsade vi galet god middag tillsammans med balkgonkall öl. När väl middagen dukats undan och kaffet intagits tog jag mig hem. Med melodifestiavlen i P4 sm sällskap klev jag in genom hemmadörren lagom till det var klart vilka som gick vidare till omgång två.

Nu har jag slöat mig igenom slutet på melo och ska snart sova.

Häpp. En lördag förbi…

Imorgon ska jag vara på ateljén strax efter tolv för att ta emot päron med textilier, avfärd mot Björklinge och födelsedagskalas. Direkt därifrån till Budohuset, träning kl 18 och efter den är det årsmöte med naginata. Om det blir som planerat så kommer jag vara ordförande i klubben från och med imorgon kväll. En ny utmaning för mig.

Nästa helg har jag ingenting inplanerat. Jag ska hålla hårt i det.
Nu. Ska jag slöa en stund till, sen ska jag sova.

Jag saknar min älskling nåt alldeles våldsamt. Så där så det nästan gör lite ont. Nu ljög jag. Det gör ont, i hjärtat.

Igår kväll låg jag i min säng och blev omfamnad av min allra mest älskade älskling. En knapp timmes fånigt bra älskog följt av en stunds hålla-om-gos och prat innan han for hem. Det är bara så löjligt bra.
Jag trodde verkligen att det skulle lugna ner sig, att känslorna skulle stillna lite. Men det gör dom inte! Det känns lika snurrigt i huvudet varje gång han kysser mig. Jag blir lika varm i hjärtat varje gång jag får hålla om honom. Och jag fnissar lika förtjust förälskat varje gång jag får klämma på hans fantastiskt söta lilla rumpa! Med honom i mitt liv så kan det liksom inte finnas någon annan kärlek av den sorten. Det kan bara vara han. Det blir liksom alldeles snett i huvudet när jag tänkar på att han skulle ersättas eller utsättas för konkurrens, det GÅR bara inte. Finns inte med i ekvationen över huvud taget. Det finns bara en Man för mig, Den Mannen, och honom tänker jag behålla.

Jag har svårt att hitta att jag saknar något, mer än möjligen några timmar till på dygnet bara för att ta till när man känner för det. Jag har ett yrkseliv som är smått magiskt med kreativitet som sprutar, ångest för ekonomi, massor med nya jobb som rullar in. Jag har en fritid som fylls av fysiskt och psykiskt utmanande och utecklande träning, härligt social samvaro med en rejäl bunt människor som älskar mig och som jag älskar tillbaka, hantverkande när jag känner för det och lugn nog att ligga på soffan och läsa en bok emellanåt. Jag har en kärlek som älskar mig och som bara känns så självklar. En underbar man som ibland är en liten snorunge. En fantastisk, underbar och omtänksam älskare. Jag har vardag, rutin, yrkesliv, fritid, LIV som gör mig nöjd och lycklig!

Sådärja. Nu har jag än en gång upprepat att jag är lycklig, kär och i stort sett helt tillfreds med mitt liv. Det är nog varken första eller sista gången!

Företaget har nytt bo och i morse när jag skulle gå dit höll jag på att gå åt fel håll…! Lite lagom förvirrad fick jag byta riktning, fötterna ville gå den gamla vanliga vägen till ateljén men ateljén var ju inte på det gamla vanliga stället.
Vår nya lokal är som gjord för oss. Vi har hunnit packa upp väldigt mycket och nu är det snart bara slagborrsarbete kvar och det kommer få vänta ett tag. Vi kommer även behöva ta en tur till IKEA för att ordna en lååååång bänkskiva, två ben och en obscen mängd platslådor så vi slipper gamla halvtrasiga och helsunkiga pappkartonger. Vi räknar med att köpa ca 40 st halvtransparanta lådor. Jäblans vad bra det kommer bli!

Någon gång när jag orkar ska jag se till att ha kamerans batterier laddade och föreviga vårt nya lilla bo.
Än så länge studsar vi båda högt när det passerar någon utanför våra stora fönster som ligger i markplan. För att inte tala om varje gång ett tåg passerar! Vi hör inte ett pip av dom men de rör sig så konstigt utanför fönstren.
Vi njuter morgonfika med solsken in i fikarummet. Vår textila konst har börjat leta sig upp på väggarna. Lagret är nu fullt möblerat och i stort sett allt som ska vara där är på plats, och det finns plats kvar i hyllorna!
Någon gång imorgon kommer vi så smått börja arbeta igen, åtminstone Direktörn d.ä. sätter fart med beställnngar medan jag fortsätter röjandet och viss ommöblering ska ske i syrummet.

Något som började som total katastrof har nu vänts till det bästa som kunde hända!
Det är så man ska hantera motgångar.

På lördag går flyttlasset för lilla företaget.
Det har gått bra med packandet och vi ligger helt i fas även om lilla mamma ligger mycket mer i fas än vad jag gör… Det är fascinerande vilken rutin man kan få på att flytt när man gjort det alldeles för många gånger. Resten av min familj har varit sådana att de flyttar sen borde å det bestämdaste men inte jag inte. Jag har snittat en flytt vart annat år under rätt många år nu, ja faktiskt sedan jag flyttade hemifrån för 11 år sedan. I februari för 11 år sedan flyttade jag för att bo i andra hand i min kusins lägenhet, 15 min promenad från hemma-hemma. Hon var i Italien och arbetade i ett år och jag var hennes nästan-husvakt och fick chansen att bo på egen hand men i mjukstartsform. Sen gick det utför… I augusti flyttade jag till min första lägenhet i Uppsala. En bostadsrätt på Torkelsgatan 14 C, 40 kvm 1 rum och kök. Jag strotrivdes men lyckades med konststycket att ett år senare flytta till en tvåa på Djäknegatan 50, 57 kvm. varför flytta? Jag fick ett större boende till lägre boendekostnad. Märkligt nog!
2½ år senare bar det av till Lidingö. Ett på-prov-samboskap  samband med att jag började plugga på naprapatutbildningen i Stockholm. 8 månader senare flyttade vi till lägenhet på Åkerbyvägen 154 i Täby. Vi köpte en trea på tredje våningen med fåglarna som våra allra närmaste grannar. Något närmare än Täby C.

2 år och 2 månader efter det gick mitt flyttlass tillbaka till Uppsala och Gottsunda. Vi skulle inte längre vara två, jag blev ett med företaget och genomgick mitt livs största och bästa och sämsta period i en rätt sunkig trea på nedre botten på August Södermans väg 38. Ångest, frustration, lycka, dödsbud, otrygghet, hemlängtan utan mål, hemletande. Hitta mig själv som vuxen kvinna. Fylla 30 år. Jag skapade hemma fast jag visste att jag ville därifrån. Jag kämpade och slogs och tillslut hamnade jag här.

Tillbaka på Djäknegatan men ett annat nummer och tre våningar upp. Företaget stod på egna ben och jag landade äntligen. Hemma. Trygg. Ro.

Nu väntar ytterligare en flytt. Men det är lugnt. Jag är van.

I min bubbla har jag vandrat runt i drygt ett dygn. Det har varit skönt att få leka kokong samtidigt som det blir svårt att kontrollera tankarna när ingen distraherar och bryter tankegångar. Jag förväntade mig besök från kärleken ikväll men det blev instället. Ståendes på IKEA. Först blev jag så klart ledsen och besviken sen lite arg. Först på honom men det var inte många sekunder eftersom jag faktiskt visste varför och egentligen är det ingens fel. Det är lite skönt att få kalla någon något fult och sen släppa det och gå vidare. I frustration har jag tvätta, fått undan ytterligare en flyttkartong, sorterat kökskammare, skapat ordning och allmänt donat. I frustrationen har jag också glömt det däringa protokollet som skulle ha varit skrivet, nu får det vänta till imorgon.
Jag har även förfinat mina planer för hemmet och kanske blir det återbesök till IKEA redan idag, vi får se.
Så mailades vi lite och genast blev det mycket, mycket bättre.
Sen ringde han och då blev det alldeles jättebra igen. Att få höra hans röst, höra kärleken i hans röst. De sista små gnagande elaka inre demonerna tystades mycket effektivt och nu kommer jag sova godare än gott.

Jag vet att mina små tvivel egentligen inte har med kärleken att göra. De kommer inifrån mig, livnär sig på min osäkerhet och kastar gamla händelser från ett annat liv i ansiktet på mig bara för att bevisa för mig att jag egentligen nte är värd att vara älskad. Gång på gång så krossar jag de där illaluktande sakerna, motar dom och ser till att de håller käften väldigt stängd. Det är mer och mer sällan mellan gångerna de kommer, nu är de direkt kopplade till hormoner och galna hormoner. Men jag är stolt över att jag lättare och lättare motar dem. Jag tror inte att de någonsin kommer att försvinna men det gör mig ingenting! Det viktiga är att de inte får styra mitt liv eller ta över situationen. Och det kan bara JAG kontrollera.

Så när jag tofflar runt i min lilla bubbla så får jag lägga lite energi på att lyssna inåt utan att för den delen ge makten till självhatet och det sviktande självförtroendet. Hålla koll på vad som är vad. Att vara i sin lilla bubbla under ett dygn eller två är både gott och ont. Men vet ni vad? Det är precis så livet är. Och Livet är trots allt gott.

Just nu på SVT2 går en dokumentär om en ung kvinna som tappat sitt samiska arv och nu vill hitta det igen. Hon reser till släkt och upp på fjället.

Det suger så det nästan gör lite ont i hjärtat! Jag har inte varit på fjället på många gånger men tillräkligt för att längta så det gör ont. Till stillheten som kan bytas till storm och mäktigt kaos på några minuter. Till doften av sten ljung. Till vinden som viskar eller vrålar. Till den öde marken som är mer levande än en storstad.

Jag vill dit. Jag vill tillbaka. Jag måste bara våga ta tag i det och göra det av egen motor när jag inte har någon draghjälp längre. Jag vill helt enkelt hitta hem igen.

Vaknade tidigt, tassade upp, koordinerade lingarnsletning med ICA-besök, handlade, kom hem, fick i mig lunch, hängde tvätt och sitter nu plötsligt med fet huvudvärk.
Jag känner mig stressad av att dagen går så fort, tiden för vila försvinner galet fort. Det kanske är lika bra att ge upp tanken om vaken vila och gå och lägga mig istället. Huvudet är för tungt för att hållas uppe. Dags att låta det landa på kudden istället…

Jag undrar vad de rökte på. Ja, de som spånade fram den senaste reklamfilme för coca-cola.
Nog för att reklamare är galnare en gemene man men ändå…

Cheezus!