Fröken Direktör - mitt i livet

Efter att just ha vinkat Lo adjö efter en lugn och trevlig kväll vid mitt köksbord och i varsin soffa så sitter jag här och låter tankarna gå igenom veckan. Jösses. Det är nog inte så konstigt att jag är trött…

Allt har hänt i ett makalöst tempo, som det brukar bli när det ska hända saker i mitt liv. Att ovanpå det lägga hormoner i uppror på grund av det där månatliga eländet som jag ibland verkligen avskyr gör inte saker minder eller mer lättundanskuffat. Skruva upp volymen på max, fäll ner soltaket, på med regnstället och kör i 200 på 70-väg. Jeppers. Så har veckan varit.

Jag känner mig lite darrig just nu. Lite som att jag nog skulle vilja krypa ihop till en liten boll och bara vara en stund. Inte må dåligt bara ligga väldigt still och inte ägna någon tid åt något annat än att ligga där och andas. Ligga trygg och stänga ute omgivning. En släng av syntax error. En stunds systemfel som lätt avhjälps med en omstart utan felrapport till Microsoft.

Jag ska ju försöka hålla koll på mig själv i allt företagande och planerande. Inte tappa bort måbraet och härochnuet. Att vara känslig och nyfiken, uppleva saker, utforska mitt i allt. Det är bra. Men lite mycket. Just precis en sån här kväll så blir det att krypa ihop, bli boll, bara ligga och försöka få huvudet att sluta snurra, tankar att stanna upp, få grepp om allt, andas ut och sen resa sig upp igen. Det börjar närma sig ett behov av miljöombyte med lugn och ro. Få tid att tänka utan måsten och borden. Var vet jag inte, men det går att ordna om viljan finns. På något sätt. Prioritering.

Jag påminner mig än en gång om mitt framgångsprojekt “MåBra”: Prioritera, Var Rädd om Din Tid, Värna Lugn och Ro, Låt Dig Känna, Se Glädjen, Var Rädd om Din Tid, Var Rädd om Din Tid, Var Rädd om Din Tid.

Dags att bilda boll. Krypa ihop och darra.
Imorgon är en ny dag.
Imorgon reser jag mig utan problem igen.

För en vecka sedan blev vi uppsagda, i fredags talade vi om för Akademiförvaltningen att vi ville ha den nya lokalen, i fredags eftermiddag ringde de och OK med tillträde den 1:a februari. Idag fick vi klart med att vi blir fria från kontraktet här den 31:a mars!!!

Idag blir det bakelse på eftermiddagsfikat.
Nu törs vi fira, även om vi inte har skrivit kontrakt på nya stället än…

Gå upp, varm dusch.

Plocka fram favoritboken ur bokhyllan, ordna frukost.
Läsa favoritdelar av favoritbok.
Gäspa lite.

Läsa lite nät.

Nu.
Ta stor kopp te i handen, bok under armen, tassa tillbaka till sängen.
Njuta andra vilan.

Jag sitter framför datorn och tårarna forsar längs kinderna.

Inget kontrakt är skrivet men det är muntligt klart med nya lokalen.

Min nacke blir bara sämre och sämre.

Träningen uteblev och jag har försökt med det mesta för att få nackspärren att lossna men utan resultat.

Jag luktar tigerbalsam.

Jag skrattar överväldigt mitt i alla tårar.

Min lilla bäbis kommer flytta till nya lokaler.

Det finns stunder när det är lite mycket att vara bara sin egen.

Jag har aldrig varit mig själv så mycket som jag är nu.

Livet är fullt av kärlek och karma.

Jag njuter livet!

Pepparbiff serverad med vitlökskryddad rotfruktsrösti, bearnaisesås och en riktigt god ale.
En helt vanlig torsdag!

*njutningsfullt matstön som övergår träningsvärksstön*

Tisdag förmiddag
Det knackar på dörren till ateljén. In kommer L som är sekreterar åt vår fastighetsägare. Vi har aldrig träffats förut, bara pratat i telefon, och nu kommer hon “av en inte så trevlig anledning”. Hon kommer uppsägning av lokalen. Ööhh… Va? Som två fån stod vi och bara stirrade på först varandra och sen på henne. Ombyggnadsklausule åberopas, “han har fått för sig att bygga gallerförråd här”, och vi har nu nio månaders uppsägningstid. Den 31/7-08 ska vi ha senast lämna lokalen. Vår ateljé ska bli gallerförråd!! När hon gått så stod vi bara och tittade på varandra. Chocken genomsyrade oss båda. Vår ateljé som vi ägnat många timmar åt att renovera till användbart skick. Vår ateljé som vi precis i dagarna börjat planera för att utveckla vidare. Vår ateljé…

Tisdag eftermiddag/kväll
Vi tog oss igenom dagen. Det var segt, trött nedslaget. På kvällen gick vi ut och åt för att sedan lyssna på en föreläsning om medeltida broderitekniker. Väl hemma så bröt jag ihop och grät i soffan med Fröken Fotograf i örat.
Ilska, frustration, trötthet. Allt strömmade igenom mig. Nej, aldrig att jag tvivlade på att det inte skulle lösa sig. Aldrig att jag tvivlade på att jag inte skulle klara det här. Men det måste få ta sin tid att jobba sig igenom chocken. Aldrig att jag hade kunnat ta det med en klackspark. Det kom som en blixt från klar himmel och den slog ner hårt.

Onsdag förmiddag
Jag har lagt någon timme på tisdag kväll för att leta lokal via diverse fastighetsägare i stan som Fröken Fotograf skickat länkar till. Ganska omgående hittar jag flera intressanta objekt. Raskt sätter jag mig för att börja ringa runt och redan första samtalet är positivt. Efter att ha fått telefonummer till nuvarande hyresgäst, Rädda Barnen, så blir det en rask förmiddagspromenad till Södra Svartbäcken. Vi kliver in genom dörren och vi vet det båda två. Det här är bra. Riktigt bra. När vi sedan går igenom lokalens olika rum och hamnar i köket så är det klart. Klinkers golv och halvkaklad vägg i köket, köket som har köksinredning. Det är som gjort för att ha det som tvättrum! Som två glimrande ljus, eller två snorungar med för mycket pengar i en godisbutik, ler vi oss brett hela vägen tillbaka till ateljén. Vi har hittat stället! Det är samma konstnad som nu men bättre planlösning, två egna ingångar, lugnt läge med egen gräsmatta utanför.
Det finns ett stort problem som måste lösas och det är utflytt härifrån och inflytt på nya stället. Om vi inte kommer loss tidigare från den här lokalen så har vi inte råd med dubbla hyror. Enkelt. L återkommer med besked…

Onsdag eftermiddag
På ett dygn vände det från nattsvart till ljust. Oavsett om vi faktiskt kan ta den lokal vi tittade på så vet vi att det finns lokaler på marknaden. Vi har nio månader att leta. Vi är mer än någonsin övertygade om att det kommer lösa sig. När vi samtidigt gick hem strax före fyra så var vi trötta men ändå glada.

Onsdag kväll
Jag kände redan på tisdagen att jag skulle behöva ett rejält rustningspass för att skingra tankarna. Och det blev det… Jösses, vilken fys! 45 min med löpning, utfall, grodhopp, tåhäv. Och det gjorde vi i tre vändor om varje. Jag höll på att dö flera gånger men jag höll ut.
Sen. Började. Vi. Träna.
Det som var absolut mest tillfredsställande med fysen var det faktum att det inte bara var jag som skakade i benen när vi började med naginata. Det var inte bara jag som hade svårt att knyta fast sune-ate. Det var inte bara jag som stönade i slutposition i sune.
Att dessutom få den helt spontana kommentaren “Guh vilken snygg sune, Victoria!!” från Senpai Johan gjorde inte dagen sämre. Det kändes bra i kroppen och att det dessutom syntes var underbart.
Efter ha packat bogu och släpat mig tillbaka till Budohuset så blev det en lååååång dusch där. Mycket trevligare än duscharna i gymnastikhallen. När jag sedan landade i soffan var det segt överallt i kroppen, även i huvudet. Telefonprat, nätprat, sova…

Torsdag förmiddag
Och nu sitter jag här. Direktörn d.ä. är hos frissan och dyker om ca 40 min. Själv ska jag sätta fart med kollekthåvstillverkning igen. Vi väntar med spänning på besked om utflytt och jag ska försöka få tag på fastighetsägaren av “nya” lokalen. Håll tummarna för att allt löser sig…!

48 timmar av ganska rörigt kaos, berg- och dalbana…

Igår, söndag, skapades naginatahistoria. Ner i stora dojon på Budohuset klev 12 st naginata-doka. TOLV stycken.
Det är HELA vår klubb!!!! På en och samma träning! Åtta stycken avancerade och fyra stycken nybörjare. Vi var så många att vi nästan inte kunde sitta i seiza och hälsa på på en gemensam rad. Frågan är om vi får plats på två rader med tanke på hur mycket utrymme vi behöver ha bakom oss…!
Senpai K hade en plan för träningen men vi kunde ganska raskt konstatera att det inte skulle kunna genomföras fullt ut. Vi var så många att vi slog ihop våra naginata i happô-buri (huggserie som görs enskilt). Vi var så många att det nästan var lite läskigt att göra vissa tekniker! Tillslut delade vi upp oss i två grupper för att över huvud taget kunna hugga yokoburi (klyvande dohugg som är tänkt att dela en människa precis mitt itu). Vi fick helt enkelt inte plats.

Jag tror att jag med säkerhet kan säga att vi är Sveriges största naginataklubb. Ja, egentligen är vi Sveriges enda eftersom alla andra är sektioner av kendoklubbar, men oavsett det. Jag tror framför allt inte att vi har någon annan klubb som kan stoltsera med att alla medlemmar är aktivt tränande!

När jag berättar sånt här för en del så ler de lite överlägset. 12 stycken, vad är det att skryta med. Vi är ca 50 aktiva i landet så det är faktiskt rätt mycket att skryta med. Det som började i våras med två väldigt duktiga och aktiva nybörjare har nu blivit fyra aktiva nybörjare. Vi har vansinnigt roligt ihop och det är en så härlig go och framåtanda. Efter nästan varje pass så tittar Senpai K och jag på varandra och upprepar vårt mantra: “Om fyra år i Japan!”

Just nu känns det som att vi kan bli världsmästare hela högen! Och det är den känslan vi ska behålla.

Och vet ni vad jag har insett… Jag kanske kommer gradera nidan (2:a dan) i Japan! Det är så koolt att jag nästan inte törs tänka på det. *flämtar*

Igår kl 06.58 i lätt frost och svag morgonrodnad, blev jag hämtad med av Stilig och A. Efter insamling av Yuriko och Smakfull vid dojon bar det av mot Sundbyberg. Trötthet och nervositet blandades i bilen och det tjattrades rätt mycket från framför allt ett håll… Själv funderade jag på förträffligheten att spendera en dag på träbänk i gymnastikhall efter att ha lyckats skrapa ihop två-tre timmars sömn. Jag kunde bara hoppas att det skulle vara tillräkligt intressant med kendo för att jag inte skulle somna.

Efter ankomst, incheck, shinai-check så hamnade vi på vår plats för dagen. Mitt för shiai-jo (tävlingsplanen) B med god utsikt även över shiai-jo C spreds saker ut, packningar exploderade, nervösa kendoka studsade runt, fler från Uppsala ankom och satte sig och fler packningar exploderade.
Först ut var Juniorerna, alla grader 17 år och yngre. Yuriko och A skulle upp i varsin pool på varsinn shiai-jo. Först ut A, första tävlingen någonsing stolt bärare av yonkyu (4:e kyu). A gick oavgjort första matchen och sen vann hann sin andra! I och med det var han vidare ur poolen. Vi skrek som galningar på läktaren! Yuriko gick in med liv och lust, stötte på hårt motstånd och trots attityd så var båda matcherna snabbt över. Snabba attacker från båda håll och domarna dömde till hennes nackdel. På plats inser hon att hon faktiskt hade kunnat ställa upp i Damernas grupp också men inte anmält sig… Dags för A som gått vidare ur poolen. Och vad händer, han vinner matchen!! Mer galent vrål från läktaren. I och med det var han i semifinal och vi höll alla tummar vi hade. I semifinalen förlorade han men vi kunde konstatera att de två som möttes i final är alla shodan, på väg mot nidan och den andre trean är även han shodan. Helt otroligt sjukt roligt! Yonkyu som kliver upp tillsammans med shodan juniorer. Kan man bli annat än stolt och imponerad.

Så var det dags för B-gruppen, kyugraderade oavsett kön från 18-år och uppåt. Smakfull insåg med fasa vid ankomst att hon skulle få möte AM, bästevännen från hemmaklubben. De var lottade i samma pool… Smakfull gick sitt livs första match och gjorde det med bravur, även om hon förlorade. Med stolta steg klev hon fram till strecken för shiai-jo B och gjorde sitt absolut bästa. Matchen mot AM klarade båda av med flaggan i topp och den slutade till AMs fördel. Smakfull gick inte vidare ur poolen men jag tycker fortfarande att ingen klår hennes attityd vid kanten på shiai-jo. Efter det blev det en rejäl väntan på Damgruppen. Uppsala Kendoklubb hade flera deltagare i grupp B och flera gick vidare ur sina pooler men inte så mycket längre. Ärligt talat så lyckades jag inte hålla koll på alla, på alla tre shiai-jo.

Så kom damgruppen, alla damer oavsett ålder och grad, och vi hade bestämt att en stund efter den skulle vi fara hemöver. Smakfull gick in i gruppen och mötte två finskor varav en senare gick till final. Det var ganska snabbt över för Smakfull men jag har nog aldrig sett någon ha så roligt efter fyra förlorade matcher! Det strålade om henne! Där har vi verkligen en som är fast i tävlingsträsket nu… Imponerande.

Sen kom insikt från Smakfulls håll. “Men Adrian gick ju till semi, då får han ju bronsmedalj!” Och visst var det så. Självklart stannade vi kvar då!

Jag led med Sensei-san och HJ… Det var brist på domare så de som var sandan eller högre fick även jobba som domare. Inte nog med att de skulle tävla i sista gruppen, de dömde i stort sett hela dagen. Jag såg trötthet och uttråkning passera dem båda. Att det dessutom var första gången HJ dömde på det här sättet kan inte ha varit mindre utmattande.

När A-gruppen körde igång var klockan ca 15 och vi såg fram emot att få se mycket kendo. (Läs: Faaaan! Hoppas det går bra för UKK så vi åtminstone har något att göra i väntan på att eländet ska ta slut…) Jag fick se imponerande kendo från Sensei-san, HJ och många andra. Jag satt där på läktaren och konstaterade att jag ju faktiskt aldrig sett HJ  tävla trots att jag kännt honom så länge. Det jag anat när jag sett deras fredagsträningarna i danssalen blev nu tydligt. Han är grym. Helt enkelt grym! Jag blir så otroligt imponerad över kroppskontroll, snabbhet och en skärpa han har. Visst, han har tränat länge men det där är inga självklarheter. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, jag tror inte jag vill möta honom i keiko. På lääääääänge!! Han är snorläskig. Att både han och Sensei-san gick vidare ur sina pooler var för mig ingen överraskning även om det inte skedde utan motstånd. Det imponerade extra mycket med tanke på att de varit domare hela dagen och efter sina poolmatcher klev ut och fortsatte dömma. Hur faan orkade de??? Jag var helt slut bara av att sitta på bänken hela dagen…
Jag vet inte vem som gick längst av UKK i A-gruppen men Sensei-San och HJ slutade efter 16-delsfinal. Lite märkliga domslut så var de tillbaka som enbart domare.

Naturligtvis väcker det här mycket tankar kring min egen tävlingsdebut. Lite avundsjuk blir jag på deras möjligheter till tävlingar, jag har bara SM-tävlingen. Att tävla handlar ju inte bara om att åka dit och vinna utan om att skaffa sig erfarenhet att tävla. Vad händer? Hur händer? Hur säger domarna? Vem ropar upp och när? Vad ska jag hålla koll på? och så ska man visst försöka slå sin motståndare också… Jag har Sveriges bästa och världstoppen i shiai på min klubb och har världens chans att utvecklas inom shiai. Att träna och att lära sig tävlingsteknik och träna shiai finns det optimala förhållanden för, det är bara jag som sätter gränsen. Sen är det bara att åka på SM och om jag har tid och råd åka utomlands för att tävla. Det som gav mig allra mest den här dagen var vetskap om att jag vill dit! Jag vill ut och slåss. Jag vill tävla. Och jag vill bli bra på det!

När tävlingarna var över kom priscermonin och en mycket stolt A från UKK fick gå fram till Sensei Wahlqvist och ta emot sin bronsmedalj. Tänk att förstagångstävlande junioren var den som hade störst framgång av alla från UKK!

Jag hade en vansinnigt rolig dag och jag skulle med glädje göra om den igen. Underbart sällskap på läktaren. Alltid lika galna och mysiga Stilig, krambjörnen och gossnuffsan Yuriko, härliga och underbara Smakfull som strålade hela dagen, lilla sötnosen med stora egot A. Mängder med bra UKK-folk som verkade tycka att det var helt OK att jag var med. När jag som avslutning blev utsedd till UKKs Kendomamma av Sensei-san så blev jag faktiskt lite varm i hjärteroten. För det var faktiskt precis det jag var! Plånböcker, kameraväskor, tävlingspryttel, dricka, schema, mat, godis. Gissa vem som hade lite koll…? Jag är bra på att vara supportfunktion, jag tycker det är rätt roligt, och jag hade lovat Juniorerna att vara det så det var så enkelt att ställa upp. Det enda jag inte gjorde, vilket Sensei-san ansåg ingå i kendomamma, var att vikas alla hakama. Kendomamma, inte kendoslav! Jag tänker inte dra paralleller med Sensei-sans förhållande till sin egen mamma.

Sen har jag börjat tänka gradering… 16:e december är det dags för att försöka ta sankyu. Det är dags att fokusera nu. Men vet ni vad? Jag börjar bli riktigt, riktigt sugen! Jag tror jag är redo för sankyu. På riktigt!
Det finns dock viss risk för att jag kommer ha en rad med kendoka som sitter och tittar… Lääääääskigt!!

Sammanfattning: Jag har sett sjukt mycket kendo. Jag har umgåtts med sjukt bra människor. Jag måste vara sjuk som utan tvekan skulle göra det nästa lördag igen…

Det är jazz som gäller ikväll, lite lagom svängigt och sjungarvänligt. Om 40 min börjar jag tvätta, uppochner för trapporna alla tre. Rumpträning! Hemmapyssel är temat för kvällen. Jag fascineras över att en ensam människa gång på gång kan stöka till så dant… Även om det är rätt ordnat för tillfället.

Vet ni vad? Världens sötaste Qayza på lunchbesök! Ja, ja, jag fick stå ut med mamma Tara också. En bebis i famnen, god mat och alltid lika superbra Tara att snacka skit med. Jag menar, hur fel kan en sådan dag bli! Sällskap i örat på promenaden hem, jag gillar att gapskratta högt när man står vid ett övergångsställe och väntar på grön gubbe. Folk behöver få höra lite spontangarv emellanåt.

Nu blir det rest-middag som uppladdning inför tvättandet. Jag tror att bestämt Dinah Washington får följa när Sting gett upp i konserthörnet.

*sjunger lite mer*
Roooooooooxanne! Rooooooooxanne!

Jag har just tvätta en maskin med 40 gradig tvätt. Jag håller på och plockar ut tvätten ur tvättmaskinen när jag plötsligt greppar något väldigt konstigt, tungt, blött och lite såggigt.

Mina skinntofflor har just åkt tvättmaskin!

*skrattar så hon tappar luften*

Uppenbarligen blev den här sorterade tvätthögen placerad ovanpå tofflorna som sen åkte med av bara farten.
Så nu står det två stycken märkligt formade, blötbruna, knöggliga skinntofflor på min diskbänk och ser både förolämpade och ganska ledsna ut. Jag tror den ena av dom blev lite åksjuk för den ser ut att kräkas i diskhon…

*kippar efter luft*