Fröken Direktör - mitt i livet

För tillfället ägnar jag mig åt prioriteringar.

Vad är viktigt, vad vill jag, vad ger tillskott, vad ägnar sig åt uttag, hur vill jag ha det. Det gör att man måste tänka till innan man säger och gör saker. Det gör att livet går ett snäpp långsammare. Det gör att man tackar nej till fest när man väldigt gärna vill träffa festlighetens värd och sammankallande men inte alls gå på fest. Det gör att man plockar hem en kissemisse djungelkatt när man vet att han har det väldigt bra där han är eftersom han är en underbar anledning att vara hemma och ta det lugnt. Det gör att man gladeligen låter goda vänner bjuda på middag på promenadavstånd hemifrån, men inte längre bort än så.

Det gör också att man mår lite, lite bättre. 

Hav överseende med sonkad Fröken Direktör som ska försöka sammanfatta en avslutning på sin lilla Brysselvisit…

Vad har jag nu inte berättat om…

Den Varma Chokladen Från Paradiset

Tänk er följande. Ni har gått omkring i regn och plus 6 grader i några timmar. Det börjar närma sig avfärd men en fika borde sitta fint. Du har ditt trevliga resesällskap med dig och du har just investerat nästan 2000 kr i en bedövande vacker gobeläng. Så vad göra. Tea Room! Ett delikat vårgrönt tea room i Brugge uppenbarar sig och du kliver in med sällskapet. Mitt emot detta tea room ligger en chokladtillverkare. Gissa om det finns en koppling. Vi bestämmer oss båda för en varm choklad och jag beställer en Michelangelo och Herr Utrikeskorrespondent en Van Eyck som tillbehör. Efter en lång stunds väntande så anländer den. Den Varma Chokladen Från Paradiset! Det är en kopp modell stor kaffekopp med riktigt varm mjölk. På ett fat vid sidan av finns en rejäl klick grädde, på ett andra fat liger fyra små praliner och på det tredje och sista lilla fatet är det fullt med smält mörk choklad. Börjar ni fatta nu? Lyft med andakt det lilla fatet med varm smält choklad och låt det ringla ner i den varma mjölken tills du tror att det är tillräkligt. Rör runt. Toppa med grädde, som naturligtvis har lite kakaopulver chickt sprinklat över sig. Låt det hela vila någon minut. Förbered dig sedan på en orgasmiskt njutbar kopp varm choklad, direkt för paradiset. Mitt livs bästa varma choklad någonsin. Vi insåg att de där överdådigt vackra och fånigt, ja nästan löjligt goda, desserterna vi beställde till egentligen var heeeeelt överflödiga… Jag kan bara konstatera att O’Boy känns som ett hån. I fortsättningen blir det till att ha ett rejält förråd med mörk choklad att smälta om jag ska tordas kalla en värmande kopp för Varm Choklad.

Måndagen från Helvetet

Jag hade en jättebra plan för måndagen. Jag skulle strosa runt och titta i alla de roliga affärer jag sett på strövtåg tillsammans med Herr Utrikeskorrepsondent. När inte han var med så skulle jag med största sannolikhet ha ro att titta på det jag ville. Vaknade tidigt och insåg… Jippi. Jag hade fått mens. Och inte nog med det utan en så där riktigt elak skitmens. Kramper, illamående, you name it. Jippi. Precis vad jag vill ha min sista dag på semestern. När jag väl tog mig upp och konstaterade att jag nog inte skulle kunna ta mig för så mycket på förmiddagen så insåg jag att jag hade nästan inga mensskydd med mig. Jahapp. Det var bara till att ta sig iväg till den lokala mataffären och handla lite annat när jag ändå var där för att sedan försöka göra sig förstådd till en glatt pladdrande fransktalande kassörska. Hon skrattade glatt. Jag led nog ärligt talat mest… Och som grädde på moset så regnade det. Strilade. Hela dagen! Jag fick mig i alla fall lite strosande som nästan slutade i vilsegång men jag hittade Av. Louis Laporte nr 25 tillslut. Sen dog jag på soffan. Igen. Det kändes rätt surt. Jag hade tre affärer jag verkligen ville besöka men de finns förhoppningsvis kvar nästa gång jag åker ner. För jag ska tillbaka!

Madame på hörnet

Så kom i alla fall en ljusglimt i måndagseländet. En liten avskedsmiddag hos Madame på Hörnet, Herr Utrikeskorrespondents supertrevliga, gemytliga, härliga kvarterskrog som skulle kunna få vilken fina krog som helst i Uppsala att skämmas. Superservice och mat att himla med ögonen över. Som tur var så var jag någorlunda med i gamet igen för att kunna konversera och ha trevligt. För mig blev det till förrätt lätt rökt och stekt laxkottlett med en örtmousse och någon form av kål som fått bli lite lagom fräst tillsammans med laxen. Njutningsbart, sa Bill. Mumsigt, sa Bull. Till varmrätt en rejäl bit oxfilé av möraste finaste sort med en gudomlig potatisgratäng och fantastisk bearnaisesås. I mitt stilla sinne tänkte jag på Fröken Fotograf och hennes välutvecklade karnivora drag när det kommer till mat. En vällagad och blodig oxe faller henne oftast på läppen. Karnivor, sa Bill. Blodigt, sa Bull. Desserten hoppade vi över och nöjde oss med en kaffe. Eller ja… Kaffe och kaffe… Cappuccino med sötad vispad grädde och lite kakao på toppen. “De gillar sin grädde”, sa Herr Utrikeskorrespondent och log brett. Gudomligt, sa Bill. Löjligt gott, sa Bull. Väl hemma igen avnjöt vi en mycket god droppe mörk rom som jag ska försöka förädla barskåpet med. Chokladigt, sa Bill. Bull hade slocknat och snarkade sött på soffan.

Hemresa

Och så avslutades min tripp till Bryssel. Jag lyckades åka buss alldeles själv, jag klev av på rätt ställe och lyckades tillslut hitta ingång på Bryssel Station Zuid… Man skulle ju kunna tycka att Bryssels största tågstation (ca 2-3 ggr Stockholm C) skulle kunna ha en skylt över entrén från busstorget, men det var tydligen överflödigt. Jag hittade i alla fall hålet i väggen tillslut. Jag försökte också pruta på resan med tåg till Brussel Fluchthavn men en barsk tågstationsanställd tillrättavisade mig som bara en barsk tågstationsanställd kan tillrättavisa en förvirrad turist, de där jäblans euro och cent förvirrar, men jag slet upp min sista 5euro-sedel och fick sen åka tåg till flygplats. Väl på flygplatsen fick jag göra den hysteriskt underhållande långpromenaden. Upp två trappor från tåg, sen upp tre trappor till incheck, sen ner två trappor mot gate, sen gå lååååååååååångt på rullande trottoar, när det känns som att du borde varit framme så går du nästan lika långt till, och sen åker du ner en trappa, går lite till och så åker du upp en trappa. Sen är du nästan framme! Bara ett transportband till… Det är i alla fall en väldigt tjusig flygplats.

Fortfarande helt komatos. Jag insåg just att jag inte fått i mig någon middag, så det måste nog bli något nu om än inte så stora mängder. Imorgon är det åter till rutin och vardag. Det ska trots allt blir bra. Jag har ju ett banér att sy klart!

Det här planet såg jag på plattan, vi parkerade strax bredvid. Det var totalt kaos bland väskor och folk. Nu förstår jag varför.

Jag må drabbas av resekaos men presumtiva bombhot slipper jag i alla fall.

Vaknade i Bryssel. Frukost tidigt. Stökade runt och plötsligt ropade herr Utrikeskorrepsondent. Allvarlig bussolycka strax nordost om Uppsala. Flera döda och allvarligt skadade. Oroande. Hemmanyheter av fel sort. Tankarna gick raskt till Allhelgonahelgen. Då Mamma B och A plötsligt rycktes bort i en bilolycka på väg till fjällstugan. Tankarna stuvades väldigt snabbt undan igen. Jag hade buss att passa, tåg att hitta och sen ett flyg att hinna med.

Sitter på tåget när det piper till i mobilen. Det är två buss nr 811 som är inblandade. Herr Utrikeskorrespondent har försökt ringa vår gemensamme vän AB som brukar åka den till jobbet. Hon svarare inte. Vi försöker båda att inte tolka. Inom tio minuter ringer telefonen och Herr Utrikeskorrespondent har pratat med AB. Hon mår efter omständigheterna väl. Hon tillhör inte de allvarligt skadade. Tankarna far. Och de stoppas även denna gång.

Hittar flygplats, incheckning och rätt gate. Har 30 minuter till godo och spenderar de i stillhet vid gate 45A på Brussel Fluchthavn. Kliver ombord och snart är vi i luften. En seg och tröttsam flight efter dålig sömn. Tankarna är stilla, stilla. Orkar inte just nu. Väl hemma på svenskmark ger mig jag av mot toalett, tåg och sen sitter jag plötsligt i ateljén med Direktörn d.ä. och får i mig en sen lunch. Vi pratar lite. Vi ser på varandra och jag vet att vi tänker samma sak. 6 döda. Det går så fort att förlora nära och kära.

Nu är jag tröttare än trött. Jag tänker på livet och döden. Att minnas att de båda går hand i hand och du vet aldrig, aldrig vad som väntar. Mina inlägg som var tänkta att avsluta min semesterblogg känns olustigt oviktiga. Vad spelar det för roll vad jag gjorde igår i Bryssel?

Det enda som känns viktigt för mig just nu är att jag är väldigt glad att vara hemma.

Brugge var helt fantastiskt! Trots strilande regn, plus 6 grader och småblåst. Det var vackert, inspirerande och det gav mig stor längtan att åka dit med mer tid att bara smyga runt varje hus och gathörn. Snoka, njuta, inspireras, teckna, fota, besöka muséer, njuta konst, mat, choklad. Mer av allt och lite till!

Trots plus 6 grader och småregn. Hela dagen…

Och med mig hem fick en härligt underbar gobeläng följa. Den är större och mycket dyrare än jag tänkt mig men jag skippar gärna all annan shopping för den här. Den talade till mig och den är fantastiskt vacker. När jag är hemma hos kameran så ska den förevigas och visas upp. Dessutom har den en historia. Och den är min.

Som avslutning kan jag nämna att jag nu har druckit mitt livs bästa varma choklad någonsin. Jag är rädd att allt annat kommer blekna i jämförelse. Kanske det inte ens borde få kallas varm choklad nu när jag vet hur riktig varm choklad ska vara. Den kommer att få sitt alldeles egna inlägg. När den fått landa lite till, man ska inte besudla helgon i onödan.

Nu ordnas det mat i köket och jag ska erbjuda mig att hjälpa till. Resten av kvällen blir lugnare än lugn.

Jag har en toppenskön semester. Och jag har en dag kvar att göra något bra av.

I väntan på att Herr Utrikeskorrepsondent ska lägga sista handen vid håret och sminket så stjäl jag datorn.

Efter en lång trevlig kväll med god mat på Järnaffären och port, vin, whiskey, port och lite mer port är vi nu tillslut på väg mot min enda på förhand inplanerade aktivitet, vi ska till Brugge! Medeltidsstad, gobelänger, spetsar, choklad. Hur fel kan det bli?

Det är fortsatt typiskt Brysselväder. Ca +10 grader och för tillfället så regnar det igen, men det finns lite blå fläckar mellan molnen. Det blir några timmar i Brugge och sen tror jag bestämt att det blir en lugn kväll. Imorgon ska jag ge mig ut på egen fot, men jag tror att jag är mest nyfiken på de närmaste kvarteren. Jag har hittat några butiker som lockar mitt intresse.

För övrigt kan jag informera om att de har haft Sportlov även här i Belgien. Veckan som avslutas idag är sportlovsvecka med skollediga barn och ungdomar och begränsade öppettider på vissa butiker. Och jag som trodde det var något unikt för oss i Sverige.

Brugge-rapport kommer ikväll eller imorgon.

Värre kunde det varit.

Inte den flygplats jag flög till i alla fall. Så det var inte mitt fel.

Igår varjag tokledig.

Jag gick upp vid tio och hittade en påse med nybakat, underbart doftande bröd med svarta och gröna oliver och en påse med croissanter och rund croissant med choklad, allt inköpt snett över gatan på hörnet. När jag tittar ut från det ca 4 m höga fönstret ser jag det härliga konditoriet-cafét på hörnet. Efter frukost la jag mig på soffan med en god bok. Och där låg jag till magen började säga att var det inte nåt chokladigt i den andra påsen. Jo, men det var det ju! En balja te och härligt frasig kaloribomb med choklad. Nu börjar vi snacka förmiddagsfika här va! Hello! fröken kröp mycket mätt och nöjd tillbaka till soffan. Och fortsatte läsa.

Ute var det ca 12-13 grader varmt och växlande väder. Lite sol åsså lite regn. Lite sol åsså lite regn. Tydligt typiskt Bryssel-väder.

Klockan blev lunch i magen. Mer mumsig fralla med oliver och lite frukt. Och god juice. Sen soffan! Leeeeeeedig… Vid två-snåret kom jag ur pyjamasen och i duschen. Vid halv fyra ringde Herr Utrikeskorrespondent att han var på väg hem och skrattade glatt åt att jag inte haft näsan utanför dörren på hela dagen.

Framåt sex lämnade vi lägenheten efter en fika på cappuccino och croissant med hjortronsylt, en härlig europeisk blandning som inte gick av för hackor. Vi tog oss medels promenad, spårvagn, promenad till Grand Place. Fantastiska byggnader och vårkväll. Vi passerade även restaurangernas Sodom & Gomorra… Otroligt pittoreska och njutningsfulla trånga gator översållade med restauranger. Alla med leende inkastare med välsmorda munläder. Vi vandrade vidare och hamnade vid ett stråk som även det innhöll restauranger, om än i något mindre mängd.

-Du får välja var vi ska äta! Herr Utrikeskorrespondent log brett.

Vi strosade. Och så plötsligt låg den där. Ett tegelklätt valv med öppen inbjudande trädörr. Den lockade oss att nyfket titta in, vad var det som gömde sig där inne? En liten, liten gård med en mysig inbjudande restaurang. Där skulle vi äta bestämde, Fröken Direktör. Och det gjorde vi. En vintermeny bestående av förrätt ankbröst-risotto med ruccola och permesane, varmrätt en vit fisk vi aldrig fick namnet på med potatismos med oliveolja och sparris och till dessert en varm rinnig chokladkaka med superb vaniljglass och kaffe på det. Ackomanpjerade av mjuk 40-tals jazz pratade vi oss igenom en härlig måltid. Den var inte så där orgasmatisk som det varit på andra ställen jag varit på men det var väldigt gott, bra service, hemtrevligt, gemytligt och avslappnat.

Efter en timmes promenad hem, en kort stund med prat i soffan så somnade vi sött och sov gott.

Jag har semester! Jag har äntligen semester. Och jag gör som man ska med semester. Bara det jag känner för!

När jag stod och väntade i min en-timmes-kö vid SAS-disken hände något märkligt.

Som ett svagt sus började det. En blandning av klapper och svisch. Vi var flera som så smått började vrida på huvudena. Då plötsligt såg vi dom. Som en strid vårflod, åtföljd av porlande japanaska, var de över oss!

De Japanska ModeUngdomarna.

Tänk er någonstans kring 70-80 japanska ungdomar, extremt moderiktigt klädda, gärna med tighta jeans och höga klackar, stajlat hår som bara den och pastellfärgade resväskor. Det var glitter, det var kedjor, det var stillettklackar, det var på kroppen spraymålade jeans eller chica kjolar. Det var välsminkat. Och Pastellfärgade resväskor! Gärna metallic. Det forsade fram runt oss, pladdrande. Och de tog ju aldrig slut! Plötsligt kände jag mig rätt lång och reslig med mina 158 cm i ett hav av små japaner och japanskor. Men det fånigaste av allt var nog det faktum att de hade alla resväskor stora nog för att de med lätthet skulle få plats i sin egen väska. Och de var Pastellfärgade i Metallic!

Samtalen i klungan med europear tystnade och förundrat följde våra blickar myllret av japaner. Efter ett tag så började blickarna vandra till ställen där man inte mötte någon annans blick. Och så försökte vi låta bli att skratta. Men nog log vi lite. Och kände oss plötsligt stora. Och vääääldigt svenska.

Innanför säkerhetsspärren efter incheckning fanns de överallt, om än i mindre men fortfarande pladdrande klungor. När man minst anade så sprang på en liten flock. Eller så blev man påsprungen av dom! Underhållande, sa Bill. Underhållande var ordet, sa Bull.

Det var torsdag och klockan hade just slagit 11.03 när jag skuttade av Upptåget och anlände till Sky city. Raskt hittade jag en transferbuss, tog mig till Polisen, fick mot stor summa pengar ett provisoriskt pass (som är Rosa!), transferbuss tillbaka till Sky City. Häpp! Kl 11.36 var allt klart. Nöjd som än nymatad katt beställde jag lunch och fick mumsig yakitory. Det gick ju jättebra. Började så smått känna mig beredd att ropa ett litet, litet hej.

Klockan var ca ett och jag hade ordnat lite euro och traskade över till terminal 5 för att spana in var incheckningen skulle vara. Tittade på stoooor tavlan… Bryssel 15.20. Inställt/Cancelled. Va?

Bryssel 15.20. Inställt/Cancelled.

Va?

Men va Faaaaan!!!

Vad gör jag nu? Efter 10 minuters irrande hittade jag en SAS-disk med massor av folk vid och jag tog mig en nummerlapp. En timme senare var det min tur och jag fick ganska raskt klart för mig att jag inte skulle ha stått en timme i kö vid BiljettDisken (!) utan bara gått till incheckningen. Hur jag skulle veta det har jag ingen aning om men jag är säkert väldigt korkad eller nåt. Jag hade blivit ombokad till 18.15-flighten så det var bara att ställe sig i den monstruöst långa in-checkningskön. det gick ändå förvånasvärt fort. Det fanns lite underhållning i from av ett myllrande av av ungdomliga japaner, mer om dom i ett eget inlägg.

Så var jag incheckad och hade nu ca 3 timmar till att slå ihjäl. Efter att ha strosat fram och tillbaka, ätit, läst, filosoferat, skrivit, läst, suckat, haft tråkigt, sms’at med folk kors och tvärs, pratat med Direktörn d.ä, stirrat tomt framför mig började det så tillslut närma sig avfärd. När SAS tillslut slutat leka gate-bingo för att få resenärerna som väntat sedan 15-flighten att vandra runt med mer eller mindre uttråkade miner så hamnade vi vid gate 6A.

Där stod jag i min röda goretex-jacka, jeans och Fjällräven ryggsäck. Tillsammans med ett haaaaav av herrar i kostym, överrock och datorväskan på axeln. Någon enstaka dam i dräkt fanns där också. Det tittades på mig. jag ångrade då bittert att jag inte haft råd att flyga Business. Det hade varit såååå roligt att dimpa ner längst fram och få en tre-rätters middag. Men jag satte mig på min ekonomiplats. Och så bar det iväg.

Vi blev utbackade från gate ca 20 min senare än beräknat. Sen stod vi på plattan och de flaxade med klaffar och annat som gör innan man rullar iväg. Och så stod vi på plattan. och så stod vi på plattan. Vi var nu 45 min försenade.

- Ja, det var kapten A.R. från cockpit här. Vi har lite oflyt med den här flygningen. Vi har fått flera felvarningar i ett system så vi har kallat hit tekniskaavdelningen så får de kolla upp det hela, inget vi kan göra från cockpit. Just nu vet jag inte vad det här innebär men vi återkommer så fort vi vet mer.

Men guh va kul! Jätteskojsigt. Jippi. Vi får sitta jättelänge på ett trångt plan som inte är ett dugg varmt.

Efter 30 min till rullar vi tillbaka till gate 6A.

- Vi ska gå igenom lite system från gate’en och se om det inte ska ordna det hela. Vi återkommer så fort vi vet mer. Det går bra att använda mobiltelefoner nu.

Ett frenetiskt blippande, pipande och pratande utbryter i kabinen. På minst fyra olika språk hör jag mer eller mindre uppgivna konversationer som meddelar att de blir sena. Bredvid mig sitter en herre som även han skulle ha varit med på 15.20 flighten. Vi är rätt många som skulle varit med den. Vi är jätteglada nu. jag looooovar!

Klockan slår 19.47.

- Vi har nu fått ordning på problemet och är klara med allt, tankning, check, avisning beställd. Vi räknar med att komma iväg inom 10 min. Lyckas vi inte med det måste vi göra en ny flygrutt och det tar minst en timme, så vi räknar med att ta oss iväg så fort som möjligt! Så sätt er ner så ska vi komma iväg.

Avisning. Utbackning. Löjligt snabb uttaxning till startbana. SWOOOOSCH!

Uppe i luften!!!

Exakt 21.55 landade jag på belgisk mark och vårluft.

Jag ropade glatt HHHHHHH! För inte fan ropar jag hej förren jag är hemma igen…