För två månader sedan blev jag Fru Direktör. Men Fru Direktör hittar inte hur man döper om huvudet på bloggen…
Latest Entries »
…blir vi hemmansägare! Jag och Kärleken har köpt liten gård på landet och vi flyttar första helgen i december.
Företaget flyttar efter i början av nästa år, det finns ett alldeles eget litet hus som väntar.
Kris och panik! Längtan och kärlek!
Nu kör vi. 
Tänk, det har gått 8 månader sedan jag skrev här. Så mycket har hänt men samtidigt är det precis som det ska vara.
Jag blev sambo under mars-april, min underbara man flyttade in hos mig. Och nu har vi så smått börjat leta efter en liten gård på landet. Stor nog för våra intressen, för rymd, för min lilla firma, för odlingar och kanske lite tassar, klövar och vingar. Vi samlar ekonomisk information och ska på visning på söndag…
På tisdag firar vi ett år tillsammans. Den 18:e augusti 2009 hade vi vår första date. Även om vi kanske inte blev uttalat tillsammans då så är det det datumet vi ser som vårt. Vi liksom bara var sen, vi har inte släppt taget om varandra sedan dess. Vi ska fira storslaget med att gå på kafé, kaféet vi fikade på första gången.
Direktörn d.ä. tänker gå i pension efter nyår och jag klurar på hur jag vill att firman ska utvecklas. Jag tror jag börjar hitta åt vilket håll det ska gå och att hitta ett boställe som också passar för jobb är definitivt en plan som går hand i hand med vad jag tror att jag vill. Jag vill skapa så stor flexibilitet för mig och företaget som möjligt. På olika sätt.
Jag tittar på min blogg och på andras bloggar och undrar lite, funderar lite. Jag gör saker för min skull. Uteslutande. Jag finner väldigt lite tillfredsställelse i att lägga saker på nätet. Jag får påstötningar om att jag ska starta en hantverksblogg, men jag har ingen som helst lust. Mitt hantverkande är för mig och för dem som eventuell får sakerna jag gör. Jag gör det inte för att få bekräftelse på att jag gör fina saker eller visa vad jag kan, jag vet redan att jag är duktig. Att sköta om en blogg tar tid, tid som jag hellre lägger på annat. Som att tvångsgosa med mannen jag delar köksbord med.
Jag har bestämt mig för att rensa i den här bloggen och låta nutiden vara det viktiga. Det som varit har varit, det har lärt mig saker och utvecklat mig men det är inget som måste ligga kvar här.
Jag har inget behov av att lägga mig själv på nätet på det sätt jag tidigare gjort, jag har inget behov av att få bekräftelse på vad jag tänker. Jag kommer att behålla bloggen och dess namn eftersom det har blivit lite synonymt med mig, det kanske kommer en tid när det är dags att blogga igen. Men just nu känns det ointressant och inte särskilt givande.
Jag går framåt mot nutid, helt enkelt
Det finns så mycket att säga men ändå känns det helt oviktigt att dela med sig här.
Jag kan inte annat än konstatera att jag nu upplever det bästa som någonsin hänt mig. Att känna den totala kärleken från någon som ser mig, accepterar mig och låter mig vara den jag är. Till 100%.
Att älska så fullständigt och aldrig vilja sluta.
Tänk att det är så enkelt när det verkligen är rätt.
Om ca 1½ dygn är jag i Kiruna och får äntligen håll om Kärleken igen.
Herregud vad jag längtar efter honom!
Idag strax före kl 11 lyftf planet som innehöll Kärleken och tog honom till Kiruna. Han är sprungen från nordligaste norr och vänder hem över helgerna. Själv sitter jag i hans soffa och har haft en väldigt bra, om än ensam, söndag. En tripp till närmaste köpcentrum för att handla de sista julklapparna slutade med två julklappar fixade men två saknas, jag måste med andra ord ner på stan trots allt. Det blev också lite allmänt strosande och spanade innan det hela avslutades med god lunch och snöig promenad hem till Lyan. Väl hemma har jag tillverkat två julklappar och eftersom båda mottagarna läser här så får det bli beskrivning av dem senare.
Det är lite konstigt men ändå bra att sitta ensam i Lyan. Det känns mycket mer hemma nu än för bara några veckor sedan. Det är inte bara det att det finns några fler saker och mer kläder som är mina utan även känslan är mer hemma, ett andra hem helt enkelt. Vi har en så skön och bra vardag tillsammans att det är svårt att inte trivas numera.
För övrigt har jag nu en torr vardagsrumsvägg som till och med har fått gips på sig. Nu ska målare och rörmokare lyckas koordinera sig så att jag har en fullt färdig vägg före jul… Jag har helt och fullt ställt in mig på att änga juldagen åt att måla!
Älskade Frk Fotograf har blivit Söderböna. Konstigt men bra, även det. Även där kommer det bli ett andra hem för mig, precis som det blev i hennes stora lägenhet här i Uppsala. Lägenheten har mycket av henne i sig, samtidigt som den behöver pimpas en hel del. Aningens själlös men med massor av schysst potential att bli alldeles fantastiskt mycket hennes lilla SöderLya. Eller min övernattningslägenhet på Söder som den också kallas.
Julen närmare sig med stormsteg och det känns rätt bra. Förutom hela galna glada Klanen med tillskotett KattSkorpan, så kommer även Frk Fotograf fira med oss. Det blir julafton i föräldrahemmet, vilket är rätt många år sedan sist. I ca 5 år har det varit min Lilla Storasyster som stått för lokalen. Och sen följer jag Kärleken till Kiruna den 27:e! Förutom att jag ska träffa Kärlekens far och plastmamma för första gången ska jag även resa längre norrut än jag någonsin varit. Jag ska besöka Ishotellet och förhoppningsvis ta mig ner i den berömda gruvan. I egenskap av Direktör lär jag väl även ta mig en sväng förbi Kirunas ganska berömda kyrka.
Veckan som gräsänka kommer med största sannolikhet gå vansinnigt fort. Jag hoppas det, för jag saknar Kärleken. Inte så mycket så att det gör ont men det känns, det känns tomt. Väldigt tomt.
Men först; en arbetsdag, ett julbord, ett Stockholmsbesök, en julhelg. Sen blir det gosa Kärlek igen!
Så var det konstaterat. Fukt i träbjälkar i yttervägg.
Det resulterar i avfuktare i mitt vardagsrum i minst 10 dagar, kanske så mycket som 3 veckor. Ergo; fröken Direktör blir kvar som inneboende hos Kärleken och bröt ihop å det bestämdaste när hon igår upptäckte avfuktare i sitt vardagsrum utan att ha blivit informerad om att det var dit det var på väg.
Idag har jag funderat på varför jag reagerade så starkt och jag ser flera anledningar. Jag kallar mitt hem för Hemmaslottet för det är speciellt. Det är både geografiskt och lägenhetsmässigt mitt första riktiga äkta hem. Självvalt utan kompromisser, utan inblandning av någon annans önskemål eller krav. Känslan var verkligen Hemma! när jag klev in där för första gången och det blev mitt. Jag har bott där i 2½ år och nu har jag precis hittat de förändringar jag vill göra med. Tack vare min underbara karl så har jag även kommit nästan i mål med min renovering. Sen tog det stopp.
Jag är fullt och fast övertygad om att under nästa år kommer jag och Kärleken bli sambos på riktigt. Vi kommer skaffa något gemensamt och bygga vidare liv tillsammans. Min renovering av Hemmaslottet, sista präglingen för att göra det extra mycket mitt, kommer bli väldigt kort för mig att njuta av. Jag kanske renoverar för någon annan. Dessutom har mitt lilla slott varit en väldigt trygg plats där jag mått bättre än jag kanske någonsin har gjort. Det blir tufft vid tanken på att vara utestängd från min trygga plats, det är tufft att tänka tanken på att lämna tryggheten. Det gör mig lite ledsen att tänka på att det troligen är min sista jul i Hemmaslottet och den blir i kappsäck som inneoende hos någon annan…
Det här skrämmer mig samtidigt som det gör mig lycklig och upprymd. Jag är egentligen inte rädd för förändringen i sig, det som skrämmer mig är att jag vet hur trött jag blir av förändringar som går fort. Om vi börjar att faktistkt titta efter gemensamt boende så är jag sådan att jag måste vara beredd att faktiskt flytta, annars känns det för mig helt bortkastat. Om jag inte är redo att flytta kommer jag inte hitta någonstans att vilja bo på och då är det bortkastat att lägga tid på visningar.
Så summan av dagens tankar är att det är inte konstigt att bli alldeles matt och ledsen när jag inser att jag kanske kommer bo i kappsäck hos Kärleken ända fram till mitten av januari. Det är heller inte konstigt att jag under eftermiddagen säger basta-stopp-bryt och bestämmer att imorgon blir det förändring. Vi ska till hemmaslottet och röja och organisera, jag ska hämta kläder och lite mer saker och jag ska få nästan en hel garderob att göra till min här i Kärlekslyan. Jag är evinnerligt tacksam för att Kärleken är den han är. Han visar dagligen hur mycket han tycker om att ha mig här. Han gör medvetet plats för mig och han tröstar och stöttar så mycket han kan. Han förstår att jag vill flytta hem och inte ifrån honom. Han förstår att jag på något sätt måste skapa mig lite hemma här i Lyan, utan ett hem mår jag inte bra.
Som vanligt är jag fast och fullt övertygad om att allt sker av en anledning och allt kommer att bli toppenbra tillslut. Vi ska bara ta oss igenom det hela så blir det bättre på andra sidan. För på andra sidan väntar ett nyrenoverat Hemmaslott fullt med kärlek och trygghet.
Jag håller på och renoverar min lilla lägenhet.
Projektet har nu stått stilla i två veckor i väntan på att min kära förvaltares hantverkare ska åtgärda fuktskada i min ena vardagsrumsvägg. Nu har vi kommit så långt att hantverkare faktiskt vistas i lägenheten och gör saker, det går bara ytterst långsamt… Jag är trots allt i grund och botten optimist vilket gör att jag inte har gett upp hoppet om att få ställa allt i ordning på lördag, då kan jag bjuda på adventsfika på söndag. Då är ju min lilla miniinvigning bara en vecka försenad.
Med kärleken är allt bara bra och toppen! Jag är fortfarande helt förundrad över att allt bara fungerar så bra, friktionsfritt. Vi övningskör tillsammans och det går också jättebra. När sjutton ska vi bli osams första gången!? Vi måste ju för bövelen lära oss hur man bråkar och blir sams igen.
Oavsett lägenhetsstrul så är jag väldigt lycklig och nöjd med livet. Jag lever, tränar, jobbar, älskar och mår bra.
Det är precis så här jag vill ha det.
Jag fick en fråga om jag inte ville hoppa in i nybörjargruppen och träna lite kendo nu när det inte blir någon naginata. Jag har funderat på att prova kendo en termin för att dels komplettera men även förkovra sig lite i största allmänhet när det kommer till budo.
Först tänkte jag säga ja men sen insåg jag att jag faktiskt inte alls vill prestera, vara duktig och ha fastslagna träningstider. Jag vill träna, motionera, svettas och må bra. Thats it! Som svar fick jag bl a en mening som innehöll att när jag var redo på att “ta tag i livet igen” så var jag välkommen till kendon.
Det var då det slog mig. Det är ju precis exakt det jag gör just nu! Tar tag i livet. Med båda händerna. Istället för att springa från det ena prestationsbaserade projektet till det andra så gör jag något redigt med mitt eget liv och jag gör det utan krav. Just precis nu är jag extremt less på att prestera och därför låter jag bli. Företaget är inte längre en prestation utan ett sätt att leva. Fritiden är underbart befriat från regelbunden och stressande prestation.
Jag är, jag lever livet, jag mår bra och jag älskar.
Jag har tagit ett rejält grepp om livet.
Nu: textil kurs på Hemslöjden! *happy joy joy*
Tänk att saker plötsligt blir så lätt.
Livet är och är det så bra.
Det glimrar och jag är så lycklig.
Kort och gott.
