Fröken Direktör - mitt i livet

Jag undrar när jag ska sluta förundras.

För tre månader sedan sov jag ensam varje natt och var singel. Sedan i början av september sover jag i stort sett aldrig ensam och är så långt ifrån singel man kan komma.

Vi är i total synkronicitet, vi till och med säger det den andra tänker utan att vi ens försöker. Vi löser varandras problem utan att det är meningen, bitar bara faller på plats. Mardrömmarna har minskat men är fortfarande där. Plötsligt inser jag ju vad det är jag skulle förlora om han försvann ur mitt liv. Han säger att han funnit den perfekta kvinnan för honom och jag blir sned i huvudet och vet inte vad jag ska säga. Mer än att jag inte kan se mig i livet utan honom.

Vi pysslade om mitt lilla hemmslott i helgen och den fula blå väggen i sovrummet är nu särdeles snygg med extremt tjusig tapet. Nu vänder vi blickarna mot vardagsrummet och det verkar som att även det kommer vara ompysslat inom några veckor.

Jag inser att mina prioriteringar drastiskt har förändrats. Egentligen var det en god bit på väg redan innan Kärleken kom intrillande, nu har det än mer bekräftats. Min lust att göra saker utanför min lilla personliga svär är minimal. Det pratas lajv och en liten del kanske jag är intresserad av men egentligen inte. Jag är mest intresserad av att återknyta en stund till vissa människor men jag ser också att det finns en väldigt stor risk att jag kommer känna mig än mer utanför eftersom jag faktiskt inte varit med på resan fram till målet. För varför lägga tid på något långt där borta när jag mår så bra och har det så bra där jag är? Här där det finns någon som älskar mig innerligt att göra saker tillsammans med. Och egentligen är väl frågan redan besvarad där. Jag prioriterar mig och min underbara Kärlek istället för lajv och låtsaslekar.

Så jag har ännu inte slutat förundras, förundras över känslan jag är fullständigt omvälvd av. Jag känner mig magiskt omhuldad, hållen, ompysslad, älskad. Och jag gör mitt bästa för att ge precis lika mycket tillbaka. Jag tror min själ att jag funnit Kärleken.

Just för tillfället sitter jag i soffan efter en dag med feber och ont i kroppen. Jag vaknade med ont i halsen och gjorde ett försök med arbete men gav snart upp när det började värka och pirra i kroppen och huvudet började snurra. Efter att ha sovit mellan kl 11 och kl 15 har livet lite försiktigt bättrat sig.

Jag har börjat drömma mardrömmar. Jag drömmer att Kärleken plötsligt bara går, försvinner utan vettig förklaring. Jag försöker få honom att stanna tillräkligt länge för att faktiskt förklara vad som händer men jag får inte grepp om honom, han bara försvinner. Jag skriker och springer efter men han är borta.

Jag är inte särskilt förvånad. Med tanke på vad som hände med Puckot, mitt senaste försök till förhållande, så är det här en helt naturlig reaktion. Puckot försvann efter ett mail när det gått fem månader. Jag och Kärleken har nu passerat två månader (i söndags!) och plötsligt har jag börjat vänta på att han ska gå. Det finns ingenting som tyder på att han tänker det, inte ens ett endaste litet tvivel, allt talar för att det är precis tvärt om. Självbevarelsedriften, skydda det som skyddas kan, leker med mitt undermedvetna och slänger mardrömmar på mig.

Jag har aldrig kännt mig så älskad i ett förhållande förut. Så fullständigt, förbehållslöst och komplett älskad. Jag ser fram emot att åka till Kiruna och träffa hans familj, se var han har växt upp. Vi pratar lätt om framtiden och vad vi vill göra när det är dags för semester. Jag blir fortfarande alldeles förbluffad över att vända mig om och se en naken karl i mitt kök.  Han tar i mig på ett sätt som jag längtat efter, han ser på mig på ett sätt som jag längtat efter att bli sedd på. Jag får ta i honom på ett sätt som känns naturligt för mig. Tillsammans med varandra är vi båda helt naturliga och de val vi gör när vi förändrar saker i våra liv är för att vi vill inte för att vi tror att vi måste. Jag vill inte säga att vår relation är perfekt för jag tror inte på perfektion, men jag vet att den är rätt.

Det är verkligen inte så konstigt att jag nu har börjat drömma mardrömmar om att han överger mig. Inte bara lämnar, utan överger mig. För den rädslan sitter i mig och har inte med honom att göra.

*surfar schyssta vågen*

Vad ska jag säga? Livet är smått fantastiskt. Så fantastiskt att jag varken har tid eller någon särskild lust att blogga. Kärleken är underbar, vi har landat en fetorder i lilla firman och jag vet precis vad jag vill med livet. Ytterst svårt att vara missnöjd. Den enda smolken i bägaren är den privata ekonomin som inte tillåter mig att ta körkort som det var planerat. Men Mannen i Mitt Liv har erbjudit sig att övningsköra med mig så saker kommer snart lösa sig även där.

Kärleken är verkligen alldeles fantastisk. Mannen är bra. Han är,  så vitt jag sett än, allt det jag letat efter. Han ser mig för den jag är och han älskar mig för den jag är. Han är omtänksam, kommunikativ, ärlig, öppen och inte det minsta rädd för att visa sig ute bland folk med mig. Han har träffat flera av de viktiga i mitt liv och jag har träffat några viktiga i hans. Dessutom finns det flygbiljett bokad i mitt namn till Nordligaste Norrland där det ska spenderas en vecka mellan jul och trettonhelgen tillsammans med delar av hans familj……! Å andra sidan är karln knäpp nog att åka på 24-timmars kryssning tillsammans med min så vi är nog lite skadade båda två.

Det är så enkelt mellan oss. Så okomplicerat. Vi tar dagarna som dom kommer och ser till att njuta av det vi har. Vi sover tillsammans nästan varje natt och vi har hittat en schysst rutin för både morgon och kväll. Det känns väldigt skönt att saker får rulla på utan att det kräver mängder av planerande och pusslande.

Vi är lika men ändå olika. Vi tillåter varandra vara den vi är utan något tjafs.

Det går bra nu, helt enkelt. Väldigt bra!

Bänkad

Plötsligt kom fetsmällen som jag kanske någon stans gått och väntat på. Magkatarr.

Fast nu ljuger jag, jag har inte magkatarr. Jag har magkatarrliknande symptom vilket innebär att jag måste vara extremt snäll mot mig och min lilla mage för att inte utveckla fullskalig magkatarr. Min resa till träningsläger i Prag blev hastigt inställd, 5000 kr rakt i sjön. Jag lever på mesig okryddad mat i små portioner, äter mest hela tiden för att inte låta magen vara tom för länge, och oroar mig för hur den beter sig eller inte beter sig. Fast jag inte borde oroa mig eller stressa för någonting.

Så jag sitter på bänken och dinglar med benen och undrar vad sjutton jag ska göra nu. Ska jag träna eller inte, ska jag älska hela natten med min fantastiske älskare eller inte, ska jag sova så fort jag är trött eller försöka hitta nya energikällor. Pjaaa du… Vem vet. Jag försöker ta var dag för sig och inte planera något alls egentligen. Fast det går inte så bra.

Äsch.

Jag tar det en vecka i taget så blir det nog bra.

Mesmat i små portioner, så lite stress men mycket kärlek som möjligt. Det ska fanimig vara roligt att vara patetisk.

*stillar paniken i magen*

Det nojjas i min lilla rödhåriga kalufsskalle. Jag skulle ljuga om jag sa att jag är förvånad, men det är trist att en så jäblans bra karl ska bli straffad för att någon annan har varit en fullständig idiot. Efter en schysst lunch med Tara så är det ganska lugnt igen, man vet att man får sanningar av henne och sanningen hon sa mig var väldigt fin. “J är bra. Han är väldigt bra. Han är nog en av de absolut bästa.” Och hon har ju känt honom bra mycket längre än jag har gjort.

Det är så skumt. Hälften av mig är till 100% trygg, lugn, avslappnad och valsar runt med ett brett flin. Den andra hälften av mig vill rusa vilt skrikande i motsatt riktning från allt som ens är i närheten av kärlek. För tänk om han gör mig lika illa som Idioten? Tänk om han också säger att allt är bra och sen bara går? J är en helt egen man, en underbar, go, sexig, kärleksfull och omtänksam man. Än så länge har han inte gjort något för att få mig att tro att han inte är den han säger att han är. Nojjandet och tvivlet sitter i mig och bara mig. Det är elakt att straffa honom för någon annans stora misstag.

Så nu står jag här och kikar lite över bergskanten. På lite avstånd. Och talar om för mig att är det något jag är förbaskat bra på så är det att landa på fötterna och sedan med en dåres envishet klättra upp för berget och ställa mig där och kika över kanten. Igen.

För ska jag vara helt ärlig så är det faktiskt roligt att falla. Kittlande. Skräckblandad förtjusning. Jag överlevde Insane i somras. Jag överlever nog ett fritt fall också.

Så….

*tar ett djupt andetag*

Firarhelgen de lux

Jösses vilken helg. Fredag full med kärlek, lördag med bröllop i Hedemora och söndag med firande av lilla pappas 60-års dag i Hälsingland. Väl hemkommen 21.45 söndag kväll kröp jag ner under täcket och distansgosande med Oväntade Presenten. I morse var det inte kul att vakna… Klockradion spelade och skrålade och pratade Kravaller i Brottsunda. Fröken stirrade ilsket på den och försvann ner under täcket igen. Det var meningen att jag skulle fara ut till älskade Söstras familj ikväll efter jobbet men det får vänta, kanske imorgon. Ikväll vill jag bara ligga på soffan och låtsas läsa bok. Jag får i alla fall krama söstra och LillGrisen på lunchen idag! Det är bra, väldigt bra.

Nu ska jag försöka göra något vettigt med dagen, det har inte börjat så värst vettigt. Direktörn d.ä sitter i de hälsingska skogarna med Lilla Pappa och att vara ensam och trött på jobbet är inte främjande för arbetsmoralen.

Nehejnej.

Om man skulle ta en förmiddagsfika kanske?

Kort och gott

Hur jag sammanfattar tiden från fredag kl 17.15 till lördag kl 9.55.

Lycka.

*suckar nöjt*

Hör ni stillheten?

Det är alldeles lugnt och tyst. Runt mig rullar soft musik men inuti är det alldeles lugnt och tyst.

Efter en sommar med en del inombords fixande och trixande faller saker sig nu naturligt. Steg tas och saker betas av i rask följd. Prioriteringslistan är fastslagen och så smått börjar livet följa den. Jag tar insikter från olika områden och applicerar hejdlöst överallt, och det fungerar. Jag är inte förvånad men väl fascinerad.

Det var lätt och enkelt att tassa förbi naginata igår. Det kändes självklart att stanna kvar men på egna premisser. Det var lätt att säga ifrån och vara tydlig, och märka att det faktiskt lyssnades på mig. På riktigt. Att inte gradera nu känns helt naturligt, att säga att jag på nästa års SM satsar på dubbla SM-guld på hemmaplan var märkligt nog exakt lika naturligt…! Jag vet inte var det kom ifrån men det kändes så rätt. Ägna hösten åt mig och min kropp och våren åt ny utmaning utan att vara arrangör och ordförande, bara tävlande. Plötsligt kändes tanken på tävlande roligt igen.

Styrkan har återvänt. Den obändiga tron på mig själv och min kapacitet att klara vad jag än förutsätter mig att göra. Självklarheten. Djupt inom finns den alltid men ibland gömmer den sig. Tillslut hittar jag den, släpper lös den och utnyttjar kraften i självförtroendet till att utföra stordåd. Smådåd i annans liv är stordåd i mitt.

Med mjuka tysta steg tassar jag framåt, uppåt, inåt och vidare i livet.

Mitt i livet!

Fascinerande

Vad ska jag säga? Jag hade aldrig kunnat tro att det skulle vara så lätt, så okomplicerat och så enkelt. Så självklart i nuet utan att det finns en massa tankar kring det som eventuellt kommer sen. Det enda jag vet är jag hade en fantastisk söndag i segelbåt på Ekoln, en underbar tisdag kväll i en stor fluffig soffa och nu ser jag fram emot fredag kväll.

Så enkelt.

Vad som kommer efter fredag är ointressant just nu.

Vi vet ju var vi är nu. Och nuet är förbaskat bra!

Tänk er en stor, gulrandig, nöjd katt med mycket spinn-spinn och guldfisk i magen

Jupp. Så känner jag mig just nu. För Fröken Direktör har var på date med en ytterst trevlig karl. Så trevlig att vi ska ses igen. Om vädret tillåter ska vi ut i hans lilla segelbåt och segla på söndag. *spinn spinn spinn*

This cat is happy. Happycat!