Det finns så mycket att säga men ändå känns det helt oviktigt att dela med sig här.
Jag kan inte annat än konstatera att jag nu upplever det bästa som någonsin hänt mig. Att känna den totala kärleken från någon som ser mig, accepterar mig och låter mig vara den jag är. Till 100%.
Att älska så fullständigt och aldrig vilja sluta.
Tänk att det är så enkelt när det verkligen är rätt.
Om ca 1½ dygn är jag i Kiruna och får äntligen håll om Kärleken igen.
Herregud vad jag längtar efter honom!
Idag strax före kl 11 lyftf planet som innehöll Kärleken och tog honom till Kiruna. Han är sprungen från nordligaste norr och vänder hem över helgerna. Själv sitter jag i hans soffa och har haft en väldigt bra, om än ensam, söndag. En tripp till närmaste köpcentrum för att handla de sista julklapparna slutade med två julklappar fixade men två saknas, jag måste med andra ord ner på stan trots allt. Det blev också lite allmänt strosande och spanade innan det hela avslutades med god lunch och snöig promenad hem till Lyan. Väl hemma har jag tillverkat två julklappar och eftersom båda mottagarna läser här så får det bli beskrivning av dem senare.
Det är lite konstigt men ändå bra att sitta ensam i Lyan. Det känns mycket mer hemma nu än för bara några veckor sedan. Det är inte bara det att det finns några fler saker och mer kläder som är mina utan även känslan är mer hemma, ett andra hem helt enkelt. Vi har en så skön och bra vardag tillsammans att det är svårt att inte trivas numera.
För övrigt har jag nu en torr vardagsrumsvägg som till och med har fått gips på sig. Nu ska målare och rörmokare lyckas koordinera sig så att jag har en fullt färdig vägg före jul… Jag har helt och fullt ställt in mig på att änga juldagen åt att måla!
Älskade Frk Fotograf har blivit Söderböna. Konstigt men bra, även det. Även där kommer det bli ett andra hem för mig, precis som det blev i hennes stora lägenhet här i Uppsala. Lägenheten har mycket av henne i sig, samtidigt som den behöver pimpas en hel del. Aningens själlös men med massor av schysst potential att bli alldeles fantastiskt mycket hennes lilla SöderLya. Eller min övernattningslägenhet på Söder som den också kallas.
Julen närmare sig med stormsteg och det känns rätt bra. Förutom hela galna glada Klanen med tillskotett KattSkorpan, så kommer även Frk Fotograf fira med oss. Det blir julafton i föräldrahemmet, vilket är rätt många år sedan sist. I ca 5 år har det varit min Lilla Storasyster som stått för lokalen. Och sen följer jag Kärleken till Kiruna den 27:e! Förutom att jag ska träffa Kärlekens far och plastmamma för första gången ska jag även resa längre norrut än jag någonsin varit. Jag ska besöka Ishotellet och förhoppningsvis ta mig ner i den berömda gruvan. I egenskap av Direktör lär jag väl även ta mig en sväng förbi Kirunas ganska berömda kyrka.
Veckan som gräsänka kommer med största sannolikhet gå vansinnigt fort. Jag hoppas det, för jag saknar Kärleken. Inte så mycket så att det gör ont men det känns, det känns tomt. Väldigt tomt.
Men först; en arbetsdag, ett julbord, ett Stockholmsbesök, en julhelg. Sen blir det gosa Kärlek igen!
Så var det konstaterat. Fukt i träbjälkar i yttervägg.
Det resulterar i avfuktare i mitt vardagsrum i minst 10 dagar, kanske så mycket som 3 veckor. Ergo; fröken Direktör blir kvar som inneboende hos Kärleken och bröt ihop å det bestämdaste när hon igår upptäckte avfuktare i sitt vardagsrum utan att ha blivit informerad om att det var dit det var på väg.
Idag har jag funderat på varför jag reagerade så starkt och jag ser flera anledningar. Jag kallar mitt hem för Hemmaslottet för det är speciellt. Det är både geografiskt och lägenhetsmässigt mitt första riktiga äkta hem. Självvalt utan kompromisser, utan inblandning av någon annans önskemål eller krav. Känslan var verkligen Hemma! när jag klev in där för första gången och det blev mitt. Jag har bott där i 2½ år och nu har jag precis hittat de förändringar jag vill göra med. Tack vare min underbara karl så har jag även kommit nästan i mål med min renovering. Sen tog det stopp.
Jag är fullt och fast övertygad om att under nästa år kommer jag och Kärleken bli sambos på riktigt. Vi kommer skaffa något gemensamt och bygga vidare liv tillsammans. Min renovering av Hemmaslottet, sista präglingen för att göra det extra mycket mitt, kommer bli väldigt kort för mig att njuta av. Jag kanske renoverar för någon annan. Dessutom har mitt lilla slott varit en väldigt trygg plats där jag mått bättre än jag kanske någonsin har gjort. Det blir tufft vid tanken på att vara utestängd från min trygga plats, det är tufft att tänka tanken på att lämna tryggheten. Det gör mig lite ledsen att tänka på att det troligen är min sista jul i Hemmaslottet och den blir i kappsäck som inneoende hos någon annan…
Det här skrämmer mig samtidigt som det gör mig lycklig och upprymd. Jag är egentligen inte rädd för förändringen i sig, det som skrämmer mig är att jag vet hur trött jag blir av förändringar som går fort. Om vi börjar att faktistkt titta efter gemensamt boende så är jag sådan att jag måste vara beredd att faktiskt flytta, annars känns det för mig helt bortkastat. Om jag inte är redo att flytta kommer jag inte hitta någonstans att vilja bo på och då är det bortkastat att lägga tid på visningar.
Så summan av dagens tankar är att det är inte konstigt att bli alldeles matt och ledsen när jag inser att jag kanske kommer bo i kappsäck hos Kärleken ända fram till mitten av januari. Det är heller inte konstigt att jag under eftermiddagen säger basta-stopp-bryt och bestämmer att imorgon blir det förändring. Vi ska till hemmaslottet och röja och organisera, jag ska hämta kläder och lite mer saker och jag ska få nästan en hel garderob att göra till min här i Kärlekslyan. Jag är evinnerligt tacksam för att Kärleken är den han är. Han visar dagligen hur mycket han tycker om att ha mig här. Han gör medvetet plats för mig och han tröstar och stöttar så mycket han kan. Han förstår att jag vill flytta hem och inte ifrån honom. Han förstår att jag på något sätt måste skapa mig lite hemma här i Lyan, utan ett hem mår jag inte bra.
Som vanligt är jag fast och fullt övertygad om att allt sker av en anledning och allt kommer att bli toppenbra tillslut. Vi ska bara ta oss igenom det hela så blir det bättre på andra sidan. För på andra sidan väntar ett nyrenoverat Hemmaslott fullt med kärlek och trygghet.
Jag håller på och renoverar min lilla lägenhet.
Projektet har nu stått stilla i två veckor i väntan på att min kära förvaltares hantverkare ska åtgärda fuktskada i min ena vardagsrumsvägg. Nu har vi kommit så långt att hantverkare faktiskt vistas i lägenheten och gör saker, det går bara ytterst långsamt… Jag är trots allt i grund och botten optimist vilket gör att jag inte har gett upp hoppet om att få ställa allt i ordning på lördag, då kan jag bjuda på adventsfika på söndag. Då är ju min lilla miniinvigning bara en vecka försenad.
Med kärleken är allt bara bra och toppen! Jag är fortfarande helt förundrad över att allt bara fungerar så bra, friktionsfritt. Vi övningskör tillsammans och det går också jättebra. När sjutton ska vi bli osams första gången!? Vi måste ju för bövelen lära oss hur man bråkar och blir sams igen.
Oavsett lägenhetsstrul så är jag väldigt lycklig och nöjd med livet. Jag lever, tränar, jobbar, älskar och mår bra.
Det är precis så här jag vill ha det.
Jag fick en fråga om jag inte ville hoppa in i nybörjargruppen och träna lite kendo nu när det inte blir någon naginata. Jag har funderat på att prova kendo en termin för att dels komplettera men även förkovra sig lite i största allmänhet när det kommer till budo.
Först tänkte jag säga ja men sen insåg jag att jag faktiskt inte alls vill prestera, vara duktig och ha fastslagna träningstider. Jag vill träna, motionera, svettas och må bra. Thats it! Som svar fick jag bl a en mening som innehöll att när jag var redo på att “ta tag i livet igen” så var jag välkommen till kendon.
Det var då det slog mig. Det är ju precis exakt det jag gör just nu! Tar tag i livet. Med båda händerna. Istället för att springa från det ena prestationsbaserade projektet till det andra så gör jag något redigt med mitt eget liv och jag gör det utan krav. Just precis nu är jag extremt less på att prestera och därför låter jag bli. Företaget är inte längre en prestation utan ett sätt att leva. Fritiden är underbart befriat från regelbunden och stressande prestation.
Jag är, jag lever livet, jag mår bra och jag älskar.
Jag har tagit ett rejält grepp om livet.
Nu: textil kurs på Hemslöjden! *happy joy joy*
Tänk att saker plötsligt blir så lätt.
Livet är och är det så bra.
Det glimrar och jag är så lycklig.
Kort och gott.
Jag undrar när jag ska sluta förundras.
För tre månader sedan sov jag ensam varje natt och var singel. Sedan i början av september sover jag i stort sett aldrig ensam och är så långt ifrån singel man kan komma.
Vi är i total synkronicitet, vi till och med säger det den andra tänker utan att vi ens försöker. Vi löser varandras problem utan att det är meningen, bitar bara faller på plats. Mardrömmarna har minskat men är fortfarande där. Plötsligt inser jag ju vad det är jag skulle förlora om han försvann ur mitt liv. Han säger att han funnit den perfekta kvinnan för honom och jag blir sned i huvudet och vet inte vad jag ska säga. Mer än att jag inte kan se mig i livet utan honom.
Vi pysslade om mitt lilla hemmslott i helgen och den fula blå väggen i sovrummet är nu särdeles snygg med extremt tjusig tapet. Nu vänder vi blickarna mot vardagsrummet och det verkar som att även det kommer vara ompysslat inom några veckor.
Jag inser att mina prioriteringar drastiskt har förändrats. Egentligen var det en god bit på väg redan innan Kärleken kom intrillande, nu har det än mer bekräftats. Min lust att göra saker utanför min lilla personliga svär är minimal. Det pratas lajv och en liten del kanske jag är intresserad av men egentligen inte. Jag är mest intresserad av att återknyta en stund till vissa människor men jag ser också att det finns en väldigt stor risk att jag kommer känna mig än mer utanför eftersom jag faktiskt inte varit med på resan fram till målet. För varför lägga tid på något långt där borta när jag mår så bra och har det så bra där jag är? Här där det finns någon som älskar mig innerligt att göra saker tillsammans med. Och egentligen är väl frågan redan besvarad där. Jag prioriterar mig och min underbara Kärlek istället för lajv och låtsaslekar.
Så jag har ännu inte slutat förundras, förundras över känslan jag är fullständigt omvälvd av. Jag känner mig magiskt omhuldad, hållen, ompysslad, älskad. Och jag gör mitt bästa för att ge precis lika mycket tillbaka. Jag tror min själ att jag funnit Kärleken.
Just för tillfället sitter jag i soffan efter en dag med feber och ont i kroppen. Jag vaknade med ont i halsen och gjorde ett försök med arbete men gav snart upp när det började värka och pirra i kroppen och huvudet började snurra. Efter att ha sovit mellan kl 11 och kl 15 har livet lite försiktigt bättrat sig.
Jag har börjat drömma mardrömmar. Jag drömmer att Kärleken plötsligt bara går, försvinner utan vettig förklaring. Jag försöker få honom att stanna tillräkligt länge för att faktiskt förklara vad som händer men jag får inte grepp om honom, han bara försvinner. Jag skriker och springer efter men han är borta.
Jag är inte särskilt förvånad. Med tanke på vad som hände med Puckot, mitt senaste försök till förhållande, så är det här en helt naturlig reaktion. Puckot försvann efter ett mail när det gått fem månader. Jag och Kärleken har nu passerat två månader (i söndags!) och plötsligt har jag börjat vänta på att han ska gå. Det finns ingenting som tyder på att han tänker det, inte ens ett endaste litet tvivel, allt talar för att det är precis tvärt om. Självbevarelsedriften, skydda det som skyddas kan, leker med mitt undermedvetna och slänger mardrömmar på mig.
Jag har aldrig kännt mig så älskad i ett förhållande förut. Så fullständigt, förbehållslöst och komplett älskad. Jag ser fram emot att åka till Kiruna och träffa hans familj, se var han har växt upp. Vi pratar lätt om framtiden och vad vi vill göra när det är dags för semester. Jag blir fortfarande alldeles förbluffad över att vända mig om och se en naken karl i mitt kök. Han tar i mig på ett sätt som jag längtat efter, han ser på mig på ett sätt som jag längtat efter att bli sedd på. Jag får ta i honom på ett sätt som känns naturligt för mig. Tillsammans med varandra är vi båda helt naturliga och de val vi gör när vi förändrar saker i våra liv är för att vi vill inte för att vi tror att vi måste. Jag vill inte säga att vår relation är perfekt för jag tror inte på perfektion, men jag vet att den är rätt.
Det är verkligen inte så konstigt att jag nu har börjat drömma mardrömmar om att han överger mig. Inte bara lämnar, utan överger mig. För den rädslan sitter i mig och har inte med honom att göra.
*surfar schyssta vågen*
Vad ska jag säga? Livet är smått fantastiskt. Så fantastiskt att jag varken har tid eller någon särskild lust att blogga. Kärleken är underbar, vi har landat en fetorder i lilla firman och jag vet precis vad jag vill med livet. Ytterst svårt att vara missnöjd. Den enda smolken i bägaren är den privata ekonomin som inte tillåter mig att ta körkort som det var planerat. Men Mannen i Mitt Liv har erbjudit sig att övningsköra med mig så saker kommer snart lösa sig även där.
Kärleken är verkligen alldeles fantastisk. Mannen är bra. Han är, så vitt jag sett än, allt det jag letat efter. Han ser mig för den jag är och han älskar mig för den jag är. Han är omtänksam, kommunikativ, ärlig, öppen och inte det minsta rädd för att visa sig ute bland folk med mig. Han har träffat flera av de viktiga i mitt liv och jag har träffat några viktiga i hans. Dessutom finns det flygbiljett bokad i mitt namn till Nordligaste Norrland där det ska spenderas en vecka mellan jul och trettonhelgen tillsammans med delar av hans familj……! Å andra sidan är karln knäpp nog att åka på 24-timmars kryssning tillsammans med min så vi är nog lite skadade båda två.
Det är så enkelt mellan oss. Så okomplicerat. Vi tar dagarna som dom kommer och ser till att njuta av det vi har. Vi sover tillsammans nästan varje natt och vi har hittat en schysst rutin för både morgon och kväll. Det känns väldigt skönt att saker får rulla på utan att det kräver mängder av planerande och pusslande.
Vi är lika men ändå olika. Vi tillåter varandra vara den vi är utan något tjafs.
Det går bra nu, helt enkelt. Väldigt bra!
